Zoë är en charmig ledsagare genom den förtrollande berättelse, som Dreamfall med svepande penseldrag målar upp. Hon talar med brittisk dialekt och blinkar med stora ögon utan att det blir för mycket. Hon tillhör nämligen den sällsynta skara av kvinnliga spelhjältar som är trovärdiga, och som har något mer än pubertalt ögongodis att erbjuda.
   Men så har också Dreamfall överhuvudtaget ett moget tilltal, med välspelade och innehållsrika dialoger.

Flicka på teven
Zoë är en ung kvinna vid gränsen till vuxenvärlden. Hon känner sig vilsen i tillvaron. Hon har nyligen hoppat av skolan och gjort slut med sin pojkvän, och saknar nu mål och riktning med livet.
   Men så kommer förändringen. När en tevesändning bryts framför hennes ögon uppenbarar sig en liten blek flicka med stripigt svart hår (utvecklarna har tydligen tittat på The Ring/Ringu).
   Flickan talar till henne via störningarna, och upprepar med sin spöklika röst frasen ”save April, save April Ryan”. Zoë tror först inte vad hon ser. Men när fler tecken dyker upp inser hon att hon trots sin nuvarande livssituation har en uppgift att utföra, och många märkliga platser att besöka. En ny värld öppnar sig bokstavligen för henne.

Pussel och action
Med rötter i peka och klicka-genren koncentreras Dreamfall runt problemlösning och berättande. En del rena actioninslag bryter dock av det lugna upplägget. Dreamfall är på så sätt mer av ett modernt äventyrsspel än föregångaren The Longest Journey.
   Zoë kontrolleras med piltangenterna och det går att röra sig fritt i miljöerna. Actioninslagen utgörs av kortare slagsmåls- och stealthsekvenser. Dessa är enkelt utförda och i regel lätta att klara av. Pusslen består av allt från att placera ett föremål på rätt plats och att lösa memoryliknande problem. Svårighetsgraden varierar, men det är få av pusslen som innebär längre avbrott i berättandet.

På vandring i det okända
Istället handlar Dreamfall i hög grad om att vandra omkring i fina omgivningar och lyssna på dialoger. Har man inte det tålamod som krävs för att sugas in i en bra berättelse bör man därför välja ett annat spel.
   Utan den spännande och välskrivna handlingen skulle heller inte Dreamfall vara mycket till spel. Kontrollerna är nämligen dåliga, kameran oprecis och actioninslagen simpelt endimensionella. Samtidigt är det inte särskilt svårt att bortse från allt det där negativa som har med spelbarheten att göra. Dramat som spelas upp på skärmen är alltför snyggt utfört för att man ska bry sig.
   Det här är ett av få spel där jag engagerat spelar vidare enbart för att se hur berättelsen vecklar ut sig. Jag vill hela tiden veta mer om vad spelet egentligen handlar om och vad som döljer sig bakom alla mystiska personer och platser. Eftersom jag inte har spelat föregångaren, The Longest Journey, är jag också som ett blankt blad inför upplevelsen. Jag rör mig i det okända på ett mycket stimulerande sätt.

Unikt
Miljöerna i spelet sträcker sig över ett brett spektra. Från science fiction-metropoler med svävare till drömska grottor och steampunkdoftande medeltidsstäder. Spelets parallella världar och tre spelbara karaktärer ger dessutom en varierad upplevelse. Detaljer från olika tidsåldrar går i varandra och blandas för att skapa någonting tämligen unikt, som jag hela tiden vill utforska mer av. Små grepp som stämningsfulla kameraåkningar bidrar till mystiken och känslan i berättandet.

I en klass för sig
Miljöerna må vara tjusiga men det finns inte så mycket mer än det nödvändiga att göra i dem. Ibland blir det också lite väl mycket springande fram och tillbaka, i jakt på mer eller mindre intressanta personer att språka med. Samtidigt känns actionmomenten – som väl monterats för att tilltala rastlösa spelare – ganska onödiga. Fler pussel och mer spelmässig eftertänksamhet hade inte skadat. Då hade Dreamfall varit ett bättre spel. Men som interaktiv berättelse står det just nu i en klass för sig.