Baserat på en över tio år gammal Tim Burton-film är The Nightmare Before Christmas: Oogie's Revenge inte här för att rida på en filmlicens. Det är lovvärt.
   Capcom har dessutom tagit sig an licensen med värdighet, och gjort ett bra jobb med att gestalta det välmenande benranglet Jack Skellington och hans Halloween Town. Den säregna designen – där inte en vinkel är rät – är utmärkt återgiven, med en grafisk fernissa som imponerar vida. Originalmusiken finns med och så fort det vankas strid bryter den barnsligt charmiga Halloweensången ut.
   Inramningen kunde knappast vara bättre. Tyvärr är just licensen också spelets allra största förtjänst och det är på den biten Capcom verkar ha lagt ner mest tid. Andra delar av spelet lämnar en del att önska.

Oordning och kidnappning
Jacks uppdrag i Halloween Town är att återställa den ordning som hans ärkerival Ooogie Boogie har rört upp. Alla stadens spöken och gastar har nämligen blivit ledsna och blyga, något som rimmar illa med Jacks mål att varje Halloween ska vara läskigare än föregående års. Till råga på eländet har Oogie Boogie rövat bort Jacks flickvän Sally.
   Så det är bara för Jack att försöka att ställa allting till rätta. Till sin hjälp har han bland annat sin trofasta och doftkänsliga hund Zero, Corpse Kid och doktor Finkelstein. Karaktärsgalleriet är som namnen antyder fantasifullt. En personlig favorit är de tre skojarna Lock, Shock och Barrel, som efter varje gång Jack lärt dem en läxa lovar att i fortsättningen vara snälla samtidigt som de korsar fingrarna bakom ryggen.
   Karaktärerna kommer till liv genom ett gott röstskådespel som tillsammans med den tidigare nämnda musiken och den snygga, välflytande grafiken genererar en riktigt behaglig stämning spelet igenom.

Grönt klet
Spelmässigt ligger det nära till hands att jämföra The Nightmare Before Christmas med Capcoms eget Devil May Cry. Det är samma sorts enkelspåriga action – upplevd genom en fast monterad kameralins.
   Men det är simplare och Jack har bara en bråkdel så mycket rörlighet som Dante. Hans vapen är en lång klibbig grön sak, som man antingen slår med eller fångar in fiender och föremål med. Dessa kan man sedan kasta iväg eller dänga i marken. Det gröna kletet fungerar även som en slags änterhake, med vilken man kan svinga sig över klyftor eller klättra till andra svåråtkomliga platser.

Pumpakung och tomte
Attackerna är annars få, även om det öppnas upp lite nya möjligheter när Jack en bit in i spelet kommer på att han kan förvandla sig till den eldsprutande Pumpkin King samt en paketkastande jultomte.
   Under de ganska förutsägbara bosstriderna får Jack, om han sköter sig, möjlighet att dansa ihjäl motståndaren. Fingerfärdigt gäller det då att trycka på rätt knappar i rätt följd för att tillfoga lite extra skada.
   Kontrollerna fungerar överlag bra, men rörelserna är som sagt begränsade och kameran gör att man aldrig har ordentlig koll på var alla fiender befinner sig. Spelet är också linjärt och balanserar hela tiden på gränsen till att vara alltför förlåtande.

Licens tagen på allvar
Hade det inte varit för licensen skulle The Nightmare Before Christmas vara helt intetsägande. Det tillför inget och presenterar inget som inte kan kategoriseras som gammal skåpmat. Men tack vare att Capcom trots allt har tagit licensen på allvar höjer sig spelet några snäpp.
   En mindre bemedlad utvecklare hade förmodligen sett till att The Nightmare Before Christmas hamnat överst på den ständigt växande högen av skräpiga licensspel. Nu är det istället ett snyggt inslaget spel som klarar sig från det ödet med en rysning.