Jag hör till dem som hamnade mitt emellan de stridande sidorna om Halo. På ena sidan: de som tyckte det var helt fantastiskt och älskade varje sekund av det. På andra sidan: de som inte fattade hypen och tyckte det var ett högst ordinärt FPS.
   Jag gillade hur spelet fick mig att känna mig som en del av ett krig med smarta filmsekvenser och skriptade händelser. Jag ogillade däremot monsterdesignen och banorna och återanvändandet av dem på slutet. Det var riktigt bra, men för mig nådde det inte riktigt upp till tian.
   Halo 2 är på många sätt väldigt likt ettan. Man skulle kunna säga att de tagit allt som gjorde ettan bra och finputsat det ytterligare, samt lagt till ett mycket avancerat och smart Xbox Live-läge. Tyvärr är också några av de sämre aspekterna kvar från ettan. Gillade ni Halo kommer ni tycka ännu bättre om tvåan. Tyckte ni si och så om ettan borde ni åtminstone ge det här en chans även om chansen är stor att ni kommer bli besvikna av samma anledningar som ni blev besvikna på ettan.

Världsrymden anfaller igen
I kampanjen får vi följa Master Chiefs vidare öden. Spelet tar sin början på jorden där Covenants - rymdvarelserna från ettan – inleder en fullskalig attack. Man springer längs sönderbombade gator, tar skydd bakom bilvrak och känslan är påtagligt realistisk.
   Jag ska absolut inte avslöja någonting om handlingen, för jämfört med ettan så är det en betydligt djupare historia som målas upp och det gäller verkligen att hänga med i vad det är som händer för att inse storheten i handlingen. Vi får veta betydligt mer om varför jorden anfölls och vad de där rymdvarelserna egentligen är för några typer. Bungie vågar också ta en hel del modiga beslut i spelet, som vissa kommer uppskatta starkt, medan vissa fans nog kommer bli besvikna. Själv gillar jag det. Ungefär halvvägs in i spelet börjar jag till och med uppskatta världen de byggt upp, vilket verkligen inte var fallet i ettan. Strax därefter går det dock utför med banorna och storyn, men det är min personliga uppfattning.
   Berättandet är ok. Jag gillar inte riktigt att alla monster snackar engelska. De minsta filurerna låter och ser ut som mupparna eller pokémons, medan de något större bestarna ibland låter ungefär som kakmonstret om ni minns honom. Lagom upphetsande. Master Chief och hans polare har lite för ofta rekordtöntiga kommentarer som hade kunnat hämtas ur någon av Jean Claude van Dammes sämsta filmer. Men jag vet å andra sidan att sådana går hem hos många andra och att jag är känslig för dem så det behöver ni inte ta på så stort allvar. Något som däremot ska tas på allvar är att slutet kommer dela spelvärlden som Röda havet för Moses. Alla kommer verkligen inte uppskatta det.
   Filmsekvenserna använder spelets egen grafikmotor och det kan därför bli ganska orörligt och kantigt när storyn ska föras framåt. Det är lite synd även om den tekniken gör att filmerna flyter in och ut ur spelandet på ett obemärkt sätt. En fråga om personlig smak.

Checkpoints på gott och ont
Bandesignen har förbättrats så till vida att den har högre toppar och färre dalar. Vissa banor är helt fantastiska och bland det bästa jag upplevt i ett actionbaserat-FPS. Jag sitter totalt absorberad av vad som händer på skärmen och kastar mig bokstavligen fram och tillbaka i soffan för att undvika skott i täta eldstrider. Men det finns också tillfällen när de sämre avsnitten i Halo gör sig påminda. Trånga, sterila och tråkiga rymdbasmiljöer som känns allt annat än logiska eller intressanta.
   Dessutom hände det ett par gånger att jag inte visste vart jag skulle någonstans. Efter ett par minuters vimsande märkte jag dock vart jag skulle då det dök upp nya fiender eller en indikation om att spelet sparades. Det kryllar nämligen av ”checkpoints” vilket drar ner spelets svårighetsgrad en hel del, men samtidigt gör att det sällan blir långtråkiga omspel.
   På sina håll känns spelet också ganska tjatigt. Framför allt gäller detta i de många inomhusmiljöerna som man rör sig i. Det mesta ser precis likadant ut, det finns bara ungefär en handfull olika fiender att möta och över huvud taget är det mycket deja vu-känslor. Den mästerligt programmerade AI:n hjälper förvisso variationen något, men inte riktigt tillräckligt.

Många faktorer ökar spänningen
Det finns en hel del nya vapen sedan ettan, som ökar variationen i spelet. I vapenarsenalen hittar vi olika maskingevär, shotguns, sniperbössor, energigevär och så en kul nyhet: det mäktiga energisvärdet som är fullkomligt livsfarligt på nära håll. Man kan också ha ett vapen i varje hand och använder då respektive ryggknapp för att avfyra höger och vänster vapen. På så sätt blir man riktigt effektiv på lagom distans, men kan å andra sidan inte kasta granater – en stor nackdel som gör det till ett delikat dilemma att välja vapen. Det är också viktigt att hushålla med ammunitionen och fundera över vilka vapen man ska bära med sig då man bara kan ha ett reservvapen. Som tur är tappar fienderna sina vapen när de dör så man kan alltid hitta nya bössor.
   Det finns också fordon i spelet, som precis som i ettan läggs in på ett väldigt smart sätt och blir på sina håll frivilliga att använda. Andra sekvenser tvingar dig att köra ganska långa sträckor med rymdstrider eller i tanks. Inte spelets bästa stunder, men det skapar lite variation och känns inte så ologiskt. En tuff detalj med fordonen är att man kan kapa dem i farten. Något som funkar både i enspelarläget och online. Ni kan nog själva tänka er hur coolt det kan bli att lyckas med i en klanmatch online.
   Numera tar man inte skada när man faller heller, man hoppar högre och längre och så finns det inte längre något behov av hälsopaket. Man har en hälsomätare och när den når noll dör man. Precis som i Halo kan man dock fylla den helt igen bara genom att hålla sig undan strid ett tag. Ett grepp som fungerar väldigt väl och ökar spänningen och taktiken i spelandet.

Spela två, betala för en
Det finns fyra olika svårighetsgrader att välja mellan och jag rekommenderar starkt att ni väljer någon av de två svåraste för att öka spelets livslängd och utmaning. På ”normal” är det en aning för lätt.
   Har du en vän och en extra handkontroll kan ni spela igenom hela kampanjen tillsammans med delad skärm (tyvär inte online). Det fungerar riktigt bra och är något man nästan måste uppleva som spelare.

Lite väl tåliga motståndare
En sak som jag inte gillar i varken kampanjen eller online är att det krävs en hel del skott innan en fiende faller död. Det är inte sällsynt att man i en duell tömmer ett helt magasin mot en motståndare utan att döda trots att man siktar bra. Jag föredrar spel med kraftfullare vapen där det verkligen gäller att undvika att bli träffad framför sådana här där det blir ett rejält skjutande innan någon vunnit en duell. För att få enklare ”kills” kan man med b-knappen använda vapnets kolv i närstrid och däcka en motståndare riktigt snabbt. Faktiskt överlägset i närstrid förutom energisvärdet som är i en klass för sig.

Inte lätt utan vänner
Medan kampanjen för en eller två personer är bättre än ettan och varierar mellan att vara bra och fantastisk så är det online som Halo 2:s verkliga värde framkommer.
   Vi börjar med en negativ aspekt av onlinespelet som jag inte kan förstå varför Bungie valt att ha med. Om man själv ska spela Halo 2 online måste man efter varje bana spendera en dryg minut med att leta upp ett nytt gäng att spela med. Det går alltså inte att automatiskt fortsätta spela med samma gäng spelare två banor i taget om man inte har bildat ett så kallat ”party”. Detta är inget stort problem när man känner andra som köpt spelet och har folk på sin friends list, men att som helt ny på Xbox Live börja med Halo 2 kan vara en väldig besvikelse då matchtiden vida överskuggas av väntetiden mellan banorna. Vill ni träffa andra svenskar med Xbox Live och Halo 2 föreslår jag att ni spanar in Xbox Live | Online-tråden i vårt forum.

Elva banor, sju spellägen
Själva spelandet online går dock inte att klaga på. Det finns elva olika banor att spela på och även om det kanske kan låta lite så är de mycket välgjorda med lagom stora avstånd och en del hemligheter man bör känna till. Det tar alltid tid att lära sig en bana och det är först när man hittar överallt som det blir riktigt kul. Vissa är så pass stora att fordon blir en viktig del av taktiken både som transportmedel och anfallsvapen. Andra är trånga. Att spela 16 personer på dessa är vansinnigt intensivt.
   Det finns sju olika spellägen: Slayer (deathmatch), King of the Hill (ta kontroll över ett område så länge som möjligt), Oddball (en spelare har ”bollen” medan alla andra försöker sno den av honom), Team Oddball, Juggernaut (försök vara ”Juggernaut” så länge som möjligt innan du blir dödad), Assault (plantera en bomb i fiendebasen), Territories (som King of the Hill, men med flera platser) och Capture the Flag (lag försöker hämta en flagga till sin bas).
   Man kan göra mängder med inställningar om vilka vapen som är tillåtna, hur många lag det ska vara (upp till åtta lag kan vara med), om det ska vara alla mot alla, om det ska finnas kamouflagedräkter och dessutom en stor mängd specialvarianter av varje spelläge.

Allt man vill ha för klaner
Halo 2 har fullt stöd för klaner och klanmatcher. Upp till 100 personer kan vara med i samma klan och det verkar finnas allt man vill ha med för att fixa med klanmatcher och annat även om det inte är något jag kunnat testa ännu. Det sköts via Bungie.net där man får en egen klansida med forum, statistik och annat.
   En cool detalj är att man kan ändra sin karaktär som man spelar med. Man kan sätta ett klanmärke på rustningen, ändra färger och välja om man ska spela som människa eller covenant. Klanmärket väljs dock från en lista så det är inte frågan om att själv fixa med pixlar tyvärr.
   För er som aldrig kört klanmatcher i ett tv-spel online förut kan jag rekommendera det varmt. Sällan har jag upplevt bättre spelstunder än under spännande klanmatcher.

Positivt överraskad
Jag ska erkänna att jag var skeptisk till Halo 2. Jag trodde hypen var lite väl överdriven och förväntade mig inte mycket mer än mer av samma som gjorde Halo riktigt bra. Däremot hade jag höga förhoppningar om onlineläget och dessa infriades i stort sett. Kampanjen överraskade mig över lag positivt mest på grund av att handlingen faktiskt blev lite intressant.
   Halo 2 har alla förutsättningar att bli Microsofts guldkalv i julhandeln och antalet sålda Xbox Live-konton borde skjuta i höjden efter det här. Det är online som spelet visar sin riktiga styrka. Jag kan knappt vänta tills vår första klanmatch.