Variation!
I det första spelet så varierande fienderna och uppdragen på ytan, men i grunden gick alla ut på exakt samma sak. Tack och lov så har det blivit en rejäl ändring på det, när jag tänker tillbaka så gjorde jag nog inte samma sak två gånger under de nio timmar som spelet varade. Speltiden spenderade jag bland annat med att sänka en hel flotta med krigsskepp, navigera runt på ett minfält, samt spela brännboll med bollar bestående av elaka robotar och ett slagträ i form av en stålbjälke
   Det spelade ingen roll om man slogs mot en jättebläckfisk eller en vanlig Raptor i föregångaren, att jaga efter fienden samtidigt som man hamrar på fyrkant var den enda existerande taktiken. Att använda den taktiken i 2nd Runner resulterar i nio fall utav tio i en snabb död. Visst existerar fortfarande ”enkla” strider som avklaras genom att hamra på fyrkant, men nu behöver man tänka betydligt mer taktiskt för att ha en chans att klara en strid med hälsan i behåll. Fiendernas AI har även den blivit uppgraderad och de samarbetar ofta för att göra det så svårt som möjligt för spelaren.
   Även om man klarar de flesta vanliga striderna utan någon avancerad taktik så krävs det rejält med tänkande för att kunna slå någon av spelets många bossar. En boss möter man till exempel i ett kolsvart rum, medan en annan har en tillsynes ogenomtränglig sköld. Striderna verkar som sagt vara helt omöjliga att klara, men efter några försök så har man oftast kommit på en fungerande taktik.
   Den höga svårighetsgraden är dock ett problem i början av spelet eftersom de första uppdragen samt storyn inte känns så inspirerande, man dras helt enkelt inte för att fortsätta spela. Även kameran gör sitt för att hindra en från att fortsätta spelet.

Avancerat men lättkontrollerat
I ZOE kunde man inte bara låsa siktet på en fiende manuellt, man kunde även ta bort låset genom ett klick på samma knapp, vilket gjorde att kameran gick tillbaka till normalläge. Uppföljaren verkar dock sakna denna finess vid första anblicken, men senare får man lära sig att man kan hålla in L2 för att få tillbaka den normala vyn. Tack vare denna funktion så kan man undkomma de värsta kameraproblemen.
   Resten av kontrollen fungerar som sagt väldigt likartat med den ursprungliga, därför är det väldigt lätt att finna sig tillrätta i Jehuty. För er som inte har spelat föregångaren, eller har glömt bort hur man styrde Jehuty kommer här en genomgång av kontrollsystemet.
   Men den vänstra styrspaken styr man Jeuhty, medan den högra används för att rikta siktet. Med L2 bläddrar man med siktet mellan de fiender som är i närheten, detta fungerar emellertid riktigt uselt eftersom det tar ett bra tag innan man får in den tänkta fienden i siktet. För att skydda dig mot vissa attacker så kan du hålla upp en sköld genom att trycka in L1. Med kryss åker man nedåt och triangel har den motsatta effekten. Cirkel används till de alternativa vapnen, vars utspridning och kraftfullhet varierar beroende på hur hårt man trycker in knappen. Om fienden är nära drar man fram ett lasersvärd med fyrkant, men trycker du på samma knapp en bit bort från motståndaren så skjuter du med en laserpistol. Fyrkanten kan även kombineras med boostknappen, L2, för att antingen göra en snurrslash med svärdet eller skjuta ut en stor energiboll. L2, fyrkant och styrspaken resulterar även de i två olika attacker; en snabb förflyttning och ett lasersvärdsslag från nära håll och en handfull laserstrålar på avstånd. Att enbart hålla in L2 gör att du rör dig snabbare. Det kanske lät krångligt, men kontrollen är väldigt lättförståelig och allt sitter i ryggmärgen efter ett tiotal minuter.

Kabooom
Dessa attacker ackompanjeras med fylliga och tunga ljudeffekter som får hela huset att skaka. Effekterna passar mycket bra och jag är övertygad om att en enorm energiboll som träffar en robot låter exakt likadant på riktigt, om sådana saker hade funnits i verkliga livet alltså.
   Även musiken låter bra, även om den mest ligger i bakgrunden utan att göra så mycket väsen av sig, med vissa undantag.
   Det bästa med ljudet är dock de fantastiska röstskådespelarna. För mig är Konami synonymt med bra röster, och i ZOE2 har de lyckats otroligt bra med att hitta personer som lever sig in i rollen till 110 %. Till och med Leo har fått en vettig röst, vilket gör att han inte alls är irriterande längre.

Summering
Så, infriar Zone of the Enders: 2nd Runner alla förväntningar? Mja, inte riktigt tyvärr. Denna gång är det den jobbiga kameran, det usla autosiktet, den oinspirerande starten och den korta livslängden som förstör ZOE2s chanser till att bli en klassiker. Det är väldigt synd att de sakerna ska störa spelupplevelsen eftersom ZOE2 har ett par riktigt underbara tillfällen.
   Jag tycker dock att ZOE2 är värt pengarna. Hård utmaning, maffigt ljud, välregisserad story och spelets sista timmar gör att ZOE: The 2nd Runner ställer sig en bra bit över medelmåttorna. Men det är ingen topptitel som sagt.
   Tillsist vill jag varna er för filmen som startar om man inte trycker på någon knapp i huvudmenyn. Den filmen gör sitt bästa för att spoliera större delen av spelets handling genom att visa en stor del av mellansekvenserna samt filmsnuttar från alla bosstrider.