Recension: Thief
Skrevs 2014-03-10 08:59:00 av Viktor Eriksson
Smygarserien som var med och startade en hel genre är tillbaka. Den här gången i rebootform.
I sina bästa stunder är Thief ett väldigt taktilt smygarspel. Mästertjuven Garrett har en fysisk tyngd olikt andra karaktärer i förstapersonsläget och hans kropp är tydligt förankrad i världen han befinner sig. Det finns en balans och tyngdpunkt ständigt närvarande. Effekten som skapas är en känsla av att varje steg måste vägas på guldvåg, annars kan det mycket väl bli ditt sista.
   I Thief är du sårbar och utsatt men samtidigt också kapabel att undvika upptäckt. Med tillgång till en arsenal av verktyg som dyrkar och änterhakar såväl som stor akrobatisk kompetens är strid sällan det bästa alternativet. Främst till nytta i spelet kommer Garretts svepning. En nästan dansant manöver som låter dig elegant glida in och ut ur skuggorna för att undvika vakterna.
thief420
I de sämre stunderna
I de sämre stunderna känns Thief istället mer som en lite poänglös fördumning av vad som förmodligen hade kunnat vara ett bättre smygarspel. Thief är en reboot som bygger på arvet från serien med samma namn och som tillsammans med Tenchu: Stealth Assassin och Metal Gear Solid hjälpte popularisera smygargenren.
   Av dessa tre var Thief det mest realistiska och oförlåtande. Det hade ett långsammare tempo, krävde större tålamod och kunde innehålla saker som en medvetet förvirrande bandesign. På många sätt var det en unik tolkning av smygarspelet, något som även är sant i dag.
   Jag tror att Thief anno 2014 hade kunnat vinna en del på att våga vara lite mer som sin föregångare. Istället ger det spelaren lite för mycket vaddering och stödhjul för att det ska bli riktigt engagerande. Bland annat finns en fokusförmåga som vingklipper svårighetsgraden och på många sätt försämrar spelmekaniken eftersom den enbart förenklar allt.
ONLINE_240214_ss24
Garrett har gott om verktyg i tjuvarsenalen.
En sluten öppen värld
Thief bjuder på en inbjudande öppen värld som blandar lätt viktoriansk steampunk med gotiska stilförebilder. Det är en värld med både intressant textur och smak men tyvärr visar det sig inte vara mycket mer än kulisser. Spelet tenderar att stänga in den öppna spelvärlden i trånga linjära korridorer som begränsar valfriheten för spelaren. Något som känns tragiskt eftersom det direkt blir tydligt att spelets smygfunktioner och möjlighet till att välja sin egen taktik verkligen skiner som starkast i de mer öppna banorna. Det linjära upplägget på banorna gör istället att man måste förlita sig på samma taktiker om och om igen istället för att våga experimentera. Motsatsen skulle vara Dishonored som kom 2012. Ett spel som jag visserligen har ganska många problem med, men som i alla fall förstod det viktiga i att uppmuntra spelaren att våga experimentera.
ONLINE_240214_ss16
Världen i Thief är atmosfärisk och linjär.
Ursäkta röran, vi är inte klara
Jag försöker se förbi faktumet att Thief hade en utveckling som, om inte den var problematisk, i vilket fall var fylld av kompensationer. Men jag måste ta upp det eftersom Eidos Montreal verkar ha låtit produktionssvårigheterna läcka in i själva spelet. Det saknas liksom bitar och partier här och där. Eidos Montreal verkar bland annat tro att spelaren vill investera stor möda och speltid i en konspirationstät historia som aldrig lämnar ens startstadiet. Det är symtomatiskt för flera delar av Thief. Grafik, ljuddesign, manus och hela uppdrag plågas av frekventa luckor som för tankarna till ett verk som lanserats till deadline men innan utvecklaren egentligen var riktigt färdig.
ONLINE_240214_ss23
Det gäller att ha prioriteringarna klara. Att sno saker är det bästa med Thief.
Guldkorn bland vrakdelarna
Thief är ett spel med många brister. Det är synd för själva grundstenarna, att smyga och stjäla värdeföremål mitt framför näsan på vakterna, är engagerande. Och i flera segment i upplevelsen gifter sig atmosfären och spelkänslan av att vara en mästertjuv så fint att jag ändå vill rekommendera det. Åtminstone halvhjärtat. För hela äventyret har som bekant inte lyckats komma åt samma kittlande spänning. Men har du redan spelat Mark of the Ninja, Dishonored och Monaco och längtar efter mer smygande så kan Thief duga ganska gott.
Vi fick ett exemplar av spelet av Eidos.
7 Kommentarer
Kommenterar som gäst
80f27b507d46982c12a5f38430940cc5
Genre
Action,stealth
Utgivare
Eidos Interactive
Utvecklare
Eidos Montreal
Plattform
PC
Prisjakt
Release
28 februari
Sammanfattning
plus
  1. Skoj att sno saker.
  2. Tydlig känsla av kroppskontroll.
  3. En del riktigt bra uppdrag.
minus
  1. Kvalitetsmässigt ojämnt.
  2. Lite väl linjär bandesign.
6

Slutsats

Återseendet av mästertjuven Garrett är en blandad kompott. Thief bygger vidare på sin series stolta arv av taktilt smygande med fokus på realism men tappar en del på vägen till spelvärldens moderna designtrender. Thief har en del onödig vaddering som slätar ut spelupplevelsen såväl som vissa cinematiska ambitioner som inte når hela vägen. Framförallt plågas det av kvalitetsmässiga dalar som verkar vara en följd av en stressad lansering. Likväl får Thief en svag rekommendation på grund av att grundformeln fortfarande är kul och någorlunda unik.
Bilder
thief4
Thief_pc
1173854_10151648004564285_56847415_n
thief2
thief1
thief200
thief3
thief4
#inlineditbutton