Recension: Beyond: Two Souls
Skrevs 2013-10-08 16:41:00 av Viktor Eriksson
David Cage och Quantic Dream återvänder med den spirituella uppföljaren till Heavy Rain. Är Beyond: Two Souls nästa steg i interaktiva berättelsers evolution?
Jag har länge försvarat David Cage. Jag gillar hans ambitioner att ta stora spelproduktioner mer åt dramahållet och visa att den typen av storspel också kan göra ludologiska verk som handlar om saker som att natta barnen, snacka skit med grannen och bråka med partnern. Eller i vilket fall ha med det som ett komplement för att bredda historier som annars fokuserar på mysterier och action.
   Jag har däremot varit mindre förtjust i David Cages ständiga prat kring att det han gör “inte bör kallas för spel”. Detta samtidigt som han också rackar ner övriga delar av spelmediet på ett väldigt osympatiskt och elitistiskt sätt. Kallar det för glorifierade leksaker för barn och ungdomar. Något som visserligen är sant men som jag inte kan se problematiken i? För vad är det för fel i att ett medium kan ha både bredd såväl som djup?
Beyond-Two-Souls
David Cage vs spelvärlden
När det kommer till David Cage och Quantic Dreams spel har jag varit stormförtjust i både Fahrenheit och Heavy Rain. Jag tycker om både vad de försöker göra och lyckas göra. Men med Beyond: Two Souls känns det som att allt plötsligt ställer sig på sin spets för David Cage.
   För Beyond: Two Souls är ett dåligt spel. Det försöker berätta en engagerande historia och dels göra det genom sitt spelsystem. Och det misslyckas på båda punkterna. Inte på något riktigt katastrofalt sett. Men det misslyckas.
   Vad som är den bakomliggande orsaken till detta kan förstås vara flera saker, men om vi använder uteslutningsmetoden landar majoriteten helt klart på regissören och manusförfattaren. Båda vilka är David Cage.
   Och vill han ha hela äran så får han också ta hela skulden.
beyond1
Det bjuds på en hel del spektakulära scener, som tyvärr inte alltid fungerar så bra.
De bra bitarna
Jag tycker att vi börjar med vad som är bra. Det känns betydligt trevligare och jag vill verkligen belysa att det finns bra bitar i Beyond: Two Souls. Varav några av dem nästan är bra nog att stå helt för sig själva. Små lösryckta scener som är otroligt emotionellt resonanta och visar på spelmediets verkliga kraft att sätta oss i situationer vi själva kanske aldrig upplevt. Framför allt vill jag applådera att det har så tydliga ambitioner att vilja vara något som inte sällar sig till resten av spelvärlden utan istället gör sin egen grej.
   Den första akten är rent av otrolig. Här presenteras vi i stadig följd för karaktärer och intressanta dynamiska konflikter. Berättelsen hoppar ledigt runt i kronologin och ger oss ständigt nya aspekter av konceptet att ta del av. Vardagsliv, krigsscenarion, experiment, infiltration, barndomstrauman, kärlek och förlust. Allt går i ett rasande tempo och det finns flera scener som både är dramatiskt starka och spelmässigt engagerande.
beyond2
Quantic Dream är duktiga på att variera miljöerna.
Bland spöken
I historien får vi följa Jodie Holmes (spelad av Ellen Page) som sedan hon föddes har haft paranormala förmågor. Jodie kan se andar och sitter ihop med en etervarelse som hon kallar för Aiden. Var Aiden kommer från vet ingen av dem men han har alltid funnits där. Tillsammans med Dr. Nathan Dawkins (spelad av Willem Dafoe) utforskar Jodie och Aiden den paranormala världen och hur den läcker in i vår verklighet.
   Som spelare styr du både Jodie och Aiden, vilket vid vissa tillfällen blir underhållande när deras viljor drar åt olika håll. Det är något som påminner starkt om båda Quantic Dreams tidigare spel Fahrenheit och Heavy Rain. Där tog spelaren också rollen som flera olika karaktärer, vilka stundtals hade konflikter med varandra.
   Skillnaden här är att du i Beyond: Two Souls spelar båda karaktärerna i princip samtidigt. Samt att detta inte fungerar lika bra som i Fahrenheit eller Heavy Rain. Anledningen är att när vi får kontrollen över en karaktär i Beyond: Two Souls är det alltid inom väldigt snäva ramar. Vi ser trådarna och det känns uppgjort. Jag har i och för sig inte något emot att spel ger sken av att ha valmöjligheter. Problemet blir när jag, likt i Beyond: Two Souls, inte sugs med av illusionen.
beyond3
Ellen Page gör stundtals ett riktigt bra jobb som Jodie Holmes. Tyvärr motarbetas hon av manuset.
Skäms över att vara ett spel
Beyond: Two Souls skäms ganska tydligt över att vara ett spel. Främst av allt vill det vara en berättelse och i vissa stunder kan det möjligen tänka sig använda spelmekanik för att fördjupa inlevelsen eller dra nytta av de val och storymässiga väggrenar som ett interaktivt verk kan bidra med. Detta är förstås helt okej.
   Problemet är att Beyond: Two Souls är en dålig berättelse som spretar åt alla möjliga håll. Den vill fokusera på karaktärerna men karaktärerna utvecklas inte organiskt genom händelser och erfarenheter utan för att David Cage säger att de helt enkelt gör det.
   Likt i Fahrenheit nöjer man sig inte heller med att utforska ett par centrala idéer utan öser på med fler och fler storslagna element som gör att berättelsen snabbt slår över från vad som hade kunnat vara ett välavvägt drama med paranormala inslag till en ren kalkonhistoria. Vi snackar världens undergång, förlossningsscener och Jesus-parafrasering.
   Den omkullkastade kronologin som i början används för att ge oss en överblick över historiens olika element blir senare något av ett gissel. Den kan avslöja saker i förväg som punkterar spänningen. Den kan plocka fram väldigt avgörande karaktärsdetaljer i retrospektiv som hade varit betydligt mer givande att få klarlagda tidigare i berättelsen. Istället används liknande saker som en twist för twistandets skull.
Bortslösade talanger
Jag mår nästan lite dåligt över att Ellen Page och Willem Dafoe vågat ta sig an det här projektet när resultatet är så här undermåligt. Jag är på riktigt orolig att det ska skapa fördomar om att det inte ska gå att göra den här typen av storspel som sätter historien i första rummet. Med det sagt lyckas både Ellen Page och Willem Dafoe leverera starka prestationer trots det svaga manuset och personregin. Varav den senare tycks köra på regeln att överspel alltid är något positivt.
beyond4
Många av karaktärerna i Beyond: Two Souls är snyggt animerade. Det gäller dock inte för alla.
QTE som får QTE att skämmas
Det faktiska spelandet i Beyond: Two Souls är oerhört styrt och självspelande. Förutom i ett par enstaka scener är ditt jobb alltid att lydigt följa med längs en förutbestämd bana bestående av simpla QTE-pussel.
   Det verkar som att Quantic Dream strävat efter att göra det nya systemet mer minimalistiskt men om vi jämför med Heavy Rain är det snarare mindre varierat och obegripligt. Det känns allt för ofta som att trycka på en playknapp för att få igång en film som ständigt tycks hänga sig.
   Den största spelmässiga nyheten är annars förstås Aiden. Att utforska spelets våldsamt snygga miljöer som en spöklik varelse är till en början kittlande. Du går genom väggar, lyssnar på hemligheter och välter saker för att du kan. Nyhetsvärdet försvinner dock ganska snabbt och känsla som blir kvar är att spelsekvenserna med Aiden inte riktigt passar i historien.
   Aiden kan bland annat välta saker, kontrollera människors sinnen och till och med döda dem, men vem Aiden gör vad med är helt förutbestämt. Den här inkonsekvensen blir märkligare av att vissa faror som Jodie utsätts för i historien enkelt hade kunnat undvikits helt om Aiden hade använt sina krafter.
beyond5
Till sist
Allt det här känns väldigt, väldigt ledsamt. Jag håller Heavy Rain som ett av mina favoritspel den här generationen och det fanns liksom inte i min värld att den här spirituella uppföljaren kunde bli så dålig som Beyond: Two Souls faktiskt är. Det har fått mig att inse att vi kanske ska omvärdera vissa saker om David Cage. Han har länge varit en, till stor mån självutsedd, galjonsfigur för att utvidga spelen bortom actiongenren och han har alltid pratat sig varm om att spel måste våga inkludera fler sorters människor. Allt detta är saker som jag inte kunde hålla med mer om. Beyond: Two Souls har däremot fått mig att inse att det kanske inte är David Cage som kommer att ge oss det.
11 Kommentarer
Kommenterar som gäst
  • mylittleguy2_copy
    SlanT Strålande att recensionerna varierar ... 2013-10-13
  • comment
    simon Har det beställt och det borde droppa... 2013-10-11
  • member_male
    RunningSalami Har precis spelat klart det och kan b... 2013-10-10
  • mediumtonymontana2
    HillBill Tack för en bra recension. Men höstmö... 2013-10-09
    • L3
      Anders Wollner Jag har inte spelat demot men jag tyc... 2013-10-09
  • somnat1
    Livsnjutare Blir mycket glad av... en indie-film. :) 2013-10-08
43287865e310d54301f01bea5b576c1d
Genre
Problemlösning,Äventyr
Utgivare
Sony
Utvecklare
Quantic Dream
Plattform
Playstation 3
Prisjakt
Release
2013-10-09
Sammanfattning
plus
  1. Stark första akt.
  2. Otroliga produktionsvärden.
  3. Några fina skådespelarinsatser.
minus
  1. Oengagerande historia.
  2. Intetsägande val.
  3. Inkonsekvent handling.
  4. Inkonsekventa karaktärer.
4

Slutsats

Beyond: Two Souls misslyckas kapitalt både som en historia och som ett spel. Äventyret spelar i princip sig självt och spelaren lämnas till att lydigt trycka på rätt knapp i rätt ordning. Berättelsen som ges som belöning är sedan en osammanhängande röra av märkliga manus- och regibeslut från en spelskapare som uppenbarligen strävar efter höga ambitioner men här tycks vara totalt oförmögen att nå dem. Förutom ett par enstaka ljuspunkter bör fans av Fahrenheit och Heavy Rain tyvärr göra sig beredda på en monumental besvikelse.
Bilder
e3_sony_beyond
beyond_3
beyond_1
beyond_2
beyond_4
beyondscreen03
beyondscreen02
beyondscreen01
beyondscreen04
beyondscreen05
beyondscreen06
beyondscreen09
beyondscreen11
beyondscreen07
beyondscreen13
En andra åsikt
Beyond: Two Souls är inget spel i den bemärkelsen vi är vana vid. Det är en interaktiv film som är besläktad med äventyrsspel om något. Folk kommer förmodligen hata eller älska det som erbjuds beroende på vad man värderar högst - spelmekanik eller drama. Det finns scener där huvudpersonen Jodie Holmes liv både är gripande, mäktigt och oförglömligt, men trots detta lyckas man inte riktigt hålla den höga kvalitén på dramatiken rakt igenom. Det största misstaget Quantic Dream har gjort är att försöka fragmentera berättandet, vilket manuset inte alltid håller för. Det finns få som bemästrar den formen av narrativ - för det är inte bara att stycka upp en linjära historia, skaka om och hoppas på att följden blir bra. Anledningen till ordningen måste fylla en mening, vilket här saknas. Det ska dock utdelas en eloge till Quantic Dream som fortsätter ta sig an uppgiften att berätta något vuxet med teman som sällan tas upp i spel. Att Jodies berättelse inte tycks ha en handling med solklara mål är dessutom bara upplyftande. Det man istället får är en gestaltning av en människas liv som är väl värd att uppleva.

7/10

Magnus Enarsson
En tredje åsikt
Vid en första anblick ser Beyond: Two Souls fantastiskt ut, och de inledande timmarna är också av hög kvalitet. Men sedan är det som att David Cage och hans Quantic Dream vill tvinga oss att känna saker. Jodie Holmes är en intressant karaktär – när hon tillåts vara det. Många gånger är hennes roll skriven som så att det omöjligen ska gå att misstolka situationen. Vill David Cage gestalta ångest, då ska det banne mig gråtas för fulla muggar. Problemet är att det leder till att både Jodie Holmes som karaktär och den historia som berättas inte blir trovärdig. Det är egentligen inte något fel på Beyond: Two Souls sett ur ett spelmekaniskt perspektiv. Kontrollen ställer sällan till det och actionmomenten fungerar bra. Men det står och faller med sin handling och när inte den fungerar återstår inte mycket mer än en snygg yta utan någon substans.

Betyg: 4/10

Anders Wollner
#inlineditbutton