Saints Row IV
Skrevs 2013-08-21 13:13:04 av P-A Knutsson
Den senaste delen i Saints Row-sagan är en pärla för alla som gillade Crackdown och Infamous.
De två första Saints Row-spelen gick i GTA-liknande fotspår, medan del tre slängde ut all seriositet genom fönstret och satte humor och överdrift i förarsätet. Jämfört med Saints Row IV är del tre däremot fullt normal. Har Volition gått för långt eller lyckas de överträffa sig själva ännu en gång med galna upptåg?
srflash
Från noll till hundra på en sekund
Efter mindre än fem timmar med Saints Row IV har jag bland annat räddat USA från en kärnvapenmissil (ackompanjerat av Aerosmith-musik och översnyftiga farväl), blivit president, botat cancer, sprängt rymdskepp, skjutit utomjordingar (naken), flugit rymdskepp, hamnat i The Matrix, härjat runt i högteknologiska pansarvagnar, fått superkrafter – med mycket mera.
   Det märks att Volition hela tiden har haft ”skitkul!” som ledord under utvecklingen. Personligen föll jag även pladask för spelets humor och alla pikar till spel- och filmvärlden i övrigt, men den överdrivna stilen är ett tvåeggat svärd som lär framkalla djupa suckar hos många.
En riktig superantihjälte
Vid sidan om den speciella humorn är det superkrafterna som sticker ut mest. Med dem känns Saints Row IV på flera sätt snarare som en uppföljare till Crackdown, eller möjligtvis en mer överdriven version av Infamous. Spelaren får i stort sett direkt tillgång till superhopp och superfart, och genom att samla datakod och utföra sidouppdrag kan nya krafter införskaffas och förbättras.
   Eftersom större delen av äventyret utspelar sig i en Matrix-liknande simulation spelar det inte någon större roll om man släpper lös krafterna utan hämningar. Att ett dussin civila råkar stå i vägen när ett uppdrag ska utföras blir mest en morbid men ack så underhållande krydda.
Glöm bilen
Genom att utnyttja superkrafterna skiljer sig Saints Row IV ordentligt från GTA-träsket. Bilkörande och skjutande, två grundpelare i genren, behöver knappt användas här. Det går fortfarande att kapa bilar och vissa uppdrag kräver det, men överlag är det snabbare, enklare och roligare att springa, hoppa och sväva till sitt mål. Smart nog kan man lyssna på den obligatoriska radion även utanför bilar.
Pjuff pjuff eller kaboom!
Under äventyrets gång får huvudkaraktären även tillgång till offensiva krafter i form av bland annat eld- och isattacker. Dessa förmågor gör det möjligt att tänka lite mer taktiskt i strid – vilket är minst sagt välbehövligt. Med vapen och nävar håller nämligen striderna inte toppklass, speciellt då de oftast innefattar högar med fiender som kastas mot dig.
   Genom att leka med superkrafter och uppgraderingar kan emellertid huvudpersonen blir en övermäktig orkan som sprider död omkring sig.
   Min personliga favoritattack var den uppgraderade eldbollen som gör att fiender exploderar när de dör. Detta tillsammans med exploderande pistolammunition skapar ett fyrverkeri med bilar och fiender som flyger all världens väg. Hysteriskt kul.
SR4_sc9
Sätt ribban själv
Var underhållningsnivån landar beror dock till stor del på spelaren. Huvuduppdragen är varierade och ordentligt utflippade, men de håller en ojämn nivå och blir ibland tradiga. Dessutom är handlingen meningslös och vissa sidouppdrag blir repetitiva efter några timmar. Jag tröttnade snabbt på att strikt följa uppgifterna utan lattjade mest runt i staden och utförde de sidouppdrag som lockade och fanns i närheten. Att spela så var inget som straffade sig, snarare tvärt om.
Roa sig med annat
För den som bara vill roa sig finns det gott om alternativ. Det finns till exempel ett flertal utomjordiska vapen att leka med. Ett av de mer minnesvärda skjuter svarta hål som slukar allt i sin närhet, medan ett annat slänger iväg flipperkulor.
   För modefantaster finns det även gott klädbutiker att besöka. Där hittas allt ifrån Boba Fett-liknande utstyrslar till prinsessklänningar och kostymer.
   Många av sidouppdragen, såsom skapa kaos på tid, försäkringsbedrägerier och föremålsbasket, går dessutom att spela flera gånger för att försöka slå poängrekord.
SR4_sc13
Superhjältar framför brottslingar
Rent spelmässigt är Saints Row IV egentligen ganska mediokert. Vapenkänslan är mesig, striderna monotona och uppdragen ojämna. Lägg därtill en menlös story och karaktärer som inte är något att bry sig om. Detta vägs dock upp av god variation och en rent ut sagt enorm spelglädje. Jag är en superhjälte och jag kan göra i stort allt jag vill. För alla som gillar superhjältar, Infamous eller Crackdown är detta en lika oväntad som lysande pärla.
   Den kraftigt oseriösa tonen gör emellertid att många lär dra djupa suckar och stänga av efter en halvtimme. De som inte gillade seriens tredje del kommer att avsky denna fyra. Likaså de som vill ha något GTA-liknande. Alla andra är däremot bjudna på en ordentlig fest.
Vi fick en recensionskod av Deep Silver
0 Kommentarer
Kommenterar som gäst
2adc55e3034beb5d9beb7eabab44709f
Genre
Action
Utgivare
Deep Silver
Utvecklare
Volition
Plattform
PC, Playstation 3, Xbox 360, Wii U
Prisjakt
Release
2013-08-23
Sammanfattning
plus
  1. Lysande superhjältespel
  2. Spelglädje i överflöd
  3. Flera roliga repliker
  4. Belönande upplägg
  5. Varierade och överdrivna storyuppdrag
minus
  1. Menlös handling
  2. Småstrulig kontroll
  3. Bleka strider
  4. Kvantitet framför kvalité
8

Slutsats

Saints Row-sagans fjärde del sätter gasen i botten direkt och bjuder på ett överdrivet, fjantigt och ruskigt underhållande äventyr – om man är på rätt humör. GTA-dagarna är över sedan länge och spelet påminner nu snarare om superhjältespel som Crackdown och Infamous. En oväntad men lyckad förändring.
SR4_sc15
SR4_sc12
SR4_sc11
sr200
#inlineditbutton