DMC Devil May Cry
Skrevs 2013-01-29 11:01:00 av Anders Wollner
Lyckas Ninja Theory med att förvalta Devil May Cry-arvet?
Få spel har väl på förhand blivit så bespottade av sin tilltänkta målgrupp som DMC – nystarten för Capcoms klassiska Devil May Cry-serie. Ända sedan de första bilderna visades upp har fans skämtat om hur Ninja Theory Twilight-anpassat den ikoniske Dante och förstört hans personlighet. Vad Ninja Theory har gjort med DMC är att de har ersatt den tidigare silverhårsfärgade Dante med en svarthårig och kortklippt huvudperson.
dmc_stor
Självmedveten humor
Attityden är den samma, och Dante klämmer således ur sig mängder av svordomar och one-liners under resans gång. Ninja Theory själva uppmärksammar förresten kritiken vid ett par tillfällen genom DMC, bland annat under ett av de första uppdragen när Dante får på sig en silverfärgad peruk, betraktar sig i spegeln och utbrister "not in a million years".
Bland korruption och elakheter
Historien i DMC inleds oroväckande dåligt, när Dante vaknar bakfull i sin husvagn efter en vild kväll och upptäcker spritt språngande naken att en demon är ute efter honom. Fortsättningen är dock betydligt bättre och för första gången i seriens historia finns det karaktärer att bry sig om. DMC utspelar sig i den fiktiva staden Limbo City, där korruptionen har tagit ett fast grepp om samhället. Antagonisten Mundus gör som han vill från sitt kontor, och kontrollerar medborgarna med hjälp av förgiftad läskedryck och hårdvinklade nyheter.
dmcr2
Under spelets gång möter Dante bossar. De är något färre till antalet än vad vi är vana vid i genren, men oftast väldesignade.
Oväntat bra berättelse
Dante är naturligtvis den enda som kan sätta stopp för detta och hans utveckling under historiens gång är förvånansvärt välskriven. Varken hans eller någon annans personlighet är särskilt djup, men Ninja Theroy sätter ändå ett välbehövligt avtryck på genren. Inte minst imponerar mellansekvenserna, både sett till skådespel och regi.
Lättbegripligt stridssystem
Nu har väl aldrig DMC varit särskilt beroende av en bra berättad historia med djupa karaktärer. Istället är det spelmekaniken som har stått i fokus. Här har Ninja Theroy lyckats väl med att förvalta arvet. Dante har som vanligt mängder med attacker att förfoga över, och allt eftersom spelet fortlöper blir nya tillgängliga att köpa. I jämn takt introduceras även nya vapen, vilket leder till en god variation i spelmekaniken. Med enkla knapptryckningar växlar man snabbt mellan flertalet olika vapen, och tack vare goda instruktioner blir det aldrig svårt att lära sig något nytt. Om inte annat tvingas man att lära sig respektive vapen någorlunda bra, eftersom många fiendetyper enbart tar skada av ett viss typ av vapen.
dmcr3
Dante har tillgång till flera olika vapen, alla med sina fördelar. Hagelgeväret är till exempel bra att använda i närstrid.
Avsaknad av låsningssystem stör
Stridssystemet är överlag något enklare att bemästra än i tidigare spel, där framför allt Devil May Cry 3 bjöd på ordentliga möjligheter till fördjupning. Belöningen efter intensiva strider blir därför aldrig riktigt lika hög som i genrens bästa spel, men det är å andra sidan bara något de mest inbitna fansen kommer att reagera över. Det bjuder ändå på ett högt tempo med goda möjligheter till personlig spelstil. Något som saknas under striderna är dock ett låsningssystem. Kontrollen är väl utformad och kameran hänger för det mesta med, men ibland kan det vara frustrerande att träffa rätt fiende i mängden. Särskilt märkbart är det när luftburna fiender attackerar Dante.
Mellan två världar
Även i miljöerna imponerar Ninja Theory. I bästa Silent Hill-manér är Limbo City uppdelat mellan två parallella dimensioner – en helt normal och en förvriden sådan där demonerna härjar fritt och vanliga naturlagar är satta ur spel. Den andra dimensionen bjuder stundtals på så skruvad bandesign att det är svårt att inte leta efter Suda 51 bland creditlistan. Bland annat besöker Dante vid ett tillfälle en nattklubb som i demonvärlden förvandlas till en pulserande hinderbana med hypnotiska färgskiftningar. Variationen i miljöerna är hög, och det är väldigt sällan en nivå ser likadan ut som föregående.
dmcr1
Några av spelets nivåer är fantastiskt utformade. Framför allt gör den grafiska stilen att man ständigt förvånas.
Välgjord del i serien
Det är svårt att inte imponeras av vad Ninja Theory har gjort med Capcoms gamla serie. Genren i sig har med några få undantag dominerats av japanska utvecklare, och de västerländska som har kommit i närheten (Santa Monica Studios med God of War) har briljerat med fin grafik och storslagna vyer snarare än med finputsad spelmekanik. DMC är serien trogen, och bjuder på strider i ett högt tempo, med fiender som avslöser varandra samtidigt som det även innehåller en snygg presentation och en vettig berättad historia. Jag hoppas inte att kritiken mot hur Ninja Theory har gjort om Dantes utseeende hindrar någon från att införskaffa DMC, för det här är bland det bättre i genren de senaste åren.
Vi fick spelet av PAN Vision.
0 Kommentarer
Kommenterar som gäst
L3

online Anders Wollner

Journalist och chefredaktör för Level 7. Går igång på bra berättelser och välspelad hockey.
f8419130a12282bda8a4c93dfa1f6df8
Genre
Action
Utgivare
Capcom
Utvecklare
Ninja Theory
Plattform
Playstation 3, Xbox 360
Prisjakt
Release
2013-01-15
Sammanfattning
plus
  1. Högt tempot
  2. Varierat
  3. Bra berättad historia
  4. Spännande bandesign
minus
  1. Tröttsam inledning
  2. Stundtals något bökig kamera
  3. Inte lika belönande strider som hos de främsta konkurrenterna
  4. Något för få bossar
8

Slutsats

Striderna i DMC är inte lika bra som genrens bästa och utmaningen är inte lika hög som i Devil May Cry 3, men överlag innebär Ninja Theorys tolkning av Devil May Cry en lyckad återkomst för serien.
Bilder
TGS_Trailer_Screengrabs_007
TGS_Trailer_Screengrabs_016
TGS_Trailer_Screengrabs_018
TGS_Trailer_Screengrabs_023
TGS_Trailer_Screengrabs_026
TGS_Trailer_Screengrabs_028
dmc_200
#inlineditbutton