Ett svenskt mysigt och utmanande plattformsspel.
Pid handlar om den lille pojken Kurt som bara vill komma hem. Men eftersom bussen verkar försenad med en mansålder måste han överleva och ta sig runt i en främmande märklig värld. En värld som förhöjs av ett skönt soundtrack och en mysig design i allt från små detaljer till idén bakom hela banor.
Gravitationsstrålar för att komma hem
Kurt lär sig snart att använda antigravitationsstrålar. Han har två till sitt förfogande och så fort en tar slut eller stängs kan han öppna en ny. På detta sätt kan han ta sig över farliga hot eller nå nya plattformar. Det är ett väldigt enkelt, men smart sätt att göra spelet till lite mer än bara ännu en plattformare. Det kräver också extra tankemöda eftersom systemet är obekant.
Svårt, men rättvist
Det blir också snabbt tydligt att svenska utvecklarna Might and Delight inte håller igen med svårighetsgraden. Det är riktigt svårt ibland och kräver både rätt tänk och snabba fingrar. Som det ska vara i bra plattformsspel.

Det kan bli riktigt intensivt på vissa ställen där det gäller att agera snabbt och exakt.
Samarbeta
Ett enkelt föremålsystem skapar lite djup i spelmekaniken och bossfighterna är särskilt minnesvärda och smarta. Dessutom har Pid stöd för samarbete vilket naturligtvis gör upplevelsen så mycket roligare, men det ställer också höga krav på samarbetsförmågan. Tyvärr går det inte att hoppa in och ut ur spel när som helst vilket borde vara standard i alla samarbetsspel.
Lätt att rekommendera
Pids storhet ligger i den välfungerande kontrollen och de många genomarbetade detaljerna. Ska jag vara krass så tror jag att det hade fått ett givmildare mottagande innan Limbo och Braid, men även om Pid inte känns lika unikt i genren år 2012 så tillhör det ett av de bättre alternativen i mängden med sin smarta användning av antigravitationspelare och utmärkta presentation. För priset av en biobiljett är det lätt att rekommendera för er som vill ha ett utmanande och stiligt plattformsspel.
Vi fick spelet av Might and Delight.