Need for Grid: Paradise Dirt
Trots sitt namn har Forza Horizon har inte mycket med Turn 10:s bilsimulatorserie att göra. Borta är de stilrena menyerna, det stora bilutbudet och simulatorinriktningen. Istället hittas musik och gränssnitt som skriker attityd tills de blir rosa i ansiktet, samtidigt som upplägg och körkänsla har tagit ett stort steg mot spel som Burnout och Dirt.
   Biltävlandet i Horizon utgår ifrån en fiktiv festival som hålls i ett område löst baserat på Colorado, vilket bland annat innebär opålitliga grusvägar, snabba landsvägar, slingriga bergsleder, trånga stadsgator och krokiga bypassager. Spelvärlden påminner en del om Burnouts Paradise City, fast med fokus på landsvägar istället för stadskörning. Dessutom finns det inga nämnvärda möjligheter till att göra galna trick och långa hopp, eller köra off-road för den delen.

Överdriven hjälp
Tyvärr sänks körglädjen en del på grund av alla hjälpmedel. Det är visserligen möjligt att stänga av de flesta som rör körandet – fast det är ändå för mycket handhållande. Till exempel finns det ingen större anledning att uppgradera och finjustera sin bil eftersom det kan göras med ett enkelt knapptryck om ett för svårt race startas. På samma sätt blir ens bil automatiskt sämre om den är för bra jämte resten av startfältet.
   Dessutom upplever jag en udda gummibandseffekt i slutet av tävlingar; antalet förstaplatser jag har plockat på den sista raksträckan är löjligt många. Under loppen är det även lätt hänt att överanvända spola tillbaka-funktionen vid minsta misstag. Den går att stänga av helt, men eftersom vissa händelser känns så slumpmässiga (framför allt mötande trafik) skulle det skapa stor frustration att inte kunna spela om den biten.
   
Från natt till dag
Rent grafiskt imponerar Horizon stort. Bilmodellerna må inte vara lika monstruöst detaljerade som i Gran Turismo 5, fast de ser ändå fantastiska ut och det finns goda möjligheter att lackera bilarna efter eget tycke. Även miljöerna är välgjorda och bjuder på flera minnesvärda passager. Många sträckor är visserligen mer än lovligt detaljfattiga, men de får ett stort lyft av det virtuella dygn som tickar på i snabb takt. Att se solen gå ned mellan bergstopparna är nästan magiskt och att friåka på natten är härligt avslappnande.
   Även det tekniska sköter sig felfritt och det är aldrig tal om någon haltande bilduppdatering eller screen tearing. Det enda som möjligtvis är värt ett minus är att Horizon rullar i 30 bilder per sekund, jämfört med 60 i exempelvis Forza, Gran Turismo och Burnout. Nu är 30 fps snarare en regel än undantag den här generationen, men just bilspel tappar helt klart en del fartkänsla – det där suget i magen vill inte riktigt infinna sig när bilduppdateringen är halverad.

Hysterisk DLC-shopping
Det enda som jag egentligen irriterar mig stort på i Horizon är all DLC. Överallt syns snabbvägar till Marketplace där riktiga pengar (eller ja, MS-poäng) kan spenderas på exklusiva bilar eller speciella krediter. Krediter som i sin tur används till att köpa olika bonusar eller bilar som redan finns i spelet.
   Redan innan Horizon har hittat ut till butikshyllorna finns en rad DLC-bilar tillgängliga och fler är på väg. I december planeras dessutom en rallyexpansion för cirka 200 kronor. Det går dock att köpa ett säsongspass för cirka 550 kronor, vilket inkluderar sex kommande bilpaket och rallyexpansionen – men det blir en bra bit över 1000 kronor för ett enda spel.
   Det bör dock nämnas att det inte direkt är ont om innehåll i Horizon, men att se DLC-uppmaningar i tid och otid framkallar en budgetkänsla där ett lågt pris ska vägas upp av nedladdningsbart extrainnehåll.