The Unfinished Swan
Skrevs 2012-10-22 17:14:00 av Jimmy Mosa
Giant Sparrow har gjort en barnbok för vuxna i skepnaden av ett FPS.
Oftast vet man på förhand vad man ska tycka om ett spel. Jag “visste” att The Unfinished Swan skulle vara ett pretentiöst indiespel som var intressant i teorin men, om jag var ärlig mot mig själv, kändes tråkigt att spela.
   Det var mina föraningar, jag hade fel och för det skäms jag lite.
jaquette-the-unfinished-swan-playstation-3-ps3-cover-avant-g-1335990431
Ett spel
The Unfinished Swan är ett FPS enligt konstens alla regler. Kameran är placerad i första perspektiv, man har en knapp för att hoppa och en för att skjuta (färg). Kontrollerna fungerar fläckfritt enligt en mall som har förfinats i dryga decenniet och spelet har en estetik som påminner om Mirror’s Edge i sin renhet. Dess främsta spelelement är utforskning och problemlösning, det senare nuddar i stunder vid samma genialitet som återfinns i Portal.
   När du har spelat klart kan du återvända för att hitta alla ballonger som finns utspridda bland spelets fyra kapitel. Det är inte helt tråkigt att hitta alla ballonger, det tog mig bara ett par timmar extra (skönt att kunna klara allt utan att det kräver en evighet ibland) men gav i ärlighetens namn inte särskilt mycket.
the-unfinished-swan-playstation-3-ps3-1335990058-006
Nästan alltför avskalat
Till en början är vitt allt man ser. Hade du inte hört dina fotsteg hade du inte vetat om du rörde dig eller inte. Av spelets intro förstår vi att vi är en liten pojke som jagar en svan i vad som måste sägas vara ett drömlikt scenario. Med risk för att förstöra för läsaren tänker jag inte skriva mer än så om vad det går ut på. Alltför stor del av behållningen utgörs av att upptäcka det på egen hand.
   Vi som har sett teknikdemot från 2008 eller efterföljande trailers vet att vi kan skjuta svart färg för att få fram miljöerna i spelet. Det låter som en begränsad spelmekanik, och möjligen hade den också snart blivit enformig om inte Giant Sparrow strävat efter att ständigt introducera nya spelmoment. I en intervju innan release förklarade man att man var i full färd med att skala bort onödiga delar av spelet. Möjligen har man tagit bort lite för mycket, spelet hade tjänat på att stanna upp och låta spelaren ta in vad som händer. Hursomhelst ska Giant Sparrow ändå ha beröm för att man vågade välja bort i ett klimat där allra flesta spel lider av överflöd och repetition för att man räds att sälja spelaren en kortare, om än bättre, spelupplevelse. Mycket av det är vi spelares eget fel.
the-unfinished-swan-playstation-3-ps3-1350284851-046
Visuellt mästerverk
The Unfinished Swan har en hel del gemensamt med Journey och Braid (utvecklaren tackar passande nog också Jenova Chen och Jonathan Blow i eftertexterna). Det jag främst tänker på då är den innerliga stämningen och den marvelöst kompetenta teknik som ligger bakom. The Unfinished Swan, likt nämnda indiebröder, får en att undra hur en liten studio verkar lyckas rent tekniskt där AAA-utvecklare går bet. Det här “konstspelet” är förutom estetiskt tilltalande, också en fröjd för grafiknördar.
Inte en film...
Spelet är lika långt som en film, det är över på 2-3 timmar. Det är en udda fågel som vet om att den är udda, men ändå lyckas levera genuin charm. Vore The Unfinished Swan en film, vore den Lars and the Real Girl. Presentationen är medvetet barnslig men lyckas ändå bära en air av sorg. Anslaget är inte storslaget utan tar ett distinkt avstånd från alla Michael Bay-doftande actionspel vi aldrig verkar kunna få nog av.
the-unfinished-swan-playstation-3-ps3-1350284851-043
...men en saga...
The Unfinished Swan är ett spel men också en barnbok med vuxen innebörd (jag läser inte barnböcker, tyvärr, men jag har förstått att det förhåller sig så med de bästa barnböckerna). För mig handlar spelet om det bitterljuva med livets cykler, hur våra barn både är vår största lycka men också kanske en påminnelse om våran ändlighet och oundvikligheten i att en dag bli ersatt. Efter att ha funderat vidare kring spelet kom jag och tänka mycket på ensamhet och hur dubbel den kan vara. I ensamheten kan vi alla råda om våra kungadömen ohotade av intryck från andra, men lika oundvikligt som döden är känslan att vara själv inte är tillräckligt. Onani blir aldrig ett fullgott substitut för älskog, en monolog är förutsägbar och man får komma till punkt men ger inte lika mycket som ett samtal.
   The Unfinished Swan väckte alla de här tankarna, och jag uppskattar det. Men det skedde först efter att jag själv fick tänka till. När jag spelade Journey grät jag mot slutet, utan en tanke på att tolka och förstå. För mig kommer alltid den rena känslan slå högre än den intressanta tanken.
the-unfinished-swan-playstation-3-ps3-1350284851-031
...för föräldrar
Möjligen hade The Unfinished Swan slagit an mina känslosträngar hårdare om jag hade haft barn, med tanke på förälder- och barntemat. Det kan jag omöjligt veta, om du som läser har ett barn och spelat The Unfinished Swan, dela gärna med dig. Som det är nu, når spelet oanade höjder utan att riktigt lyckas mäta sig med mitt års starkaste kulturella upplevelse Journey.
Vi fick spelet av Nordisk Film.
7 Kommentarer
Kommenterar som gäst
profbild

jimmy_mo

NES->486->N64->NGC->NDS->Wii->PS3->iOS->360->Wii U->"Durango"?->"Orbis"?
f134f7a532beb94f7509aad46245d652
Genre
FPS,Problemlösning
Utgivare
Sony
Utvecklare
Giant Sparrow
Plattform
Playstation 3
Release
2012-10-24
Sammanfattning
plus
  1. Tekniskt och estetiskt bedårande
  2. Charm och humor snarare än pretto
  3. Stor berättelse i liten förpackning
minus
  1. Tar sig inte tid att låta teman och händelser sjunka in
8

Slutsats

Tillsammans med Journey ett av de starkaste spelupplevelserna från 2012. The Unfinished Swan är en drömlik barnberättelse för vuxna och ett FPS. En utmärkt kombination visar det sig.
Bilder
8073507770_3f344842b9_b
8073507826_efaeedbd64_b
hoger
#inlineditbutton