The Amazing Spider-Man
Skrevs 2012-07-16 10:01:00 av Jimmy Mosa
Beenox lånar friskt från Rocksteady Studios i en kandidat till årets filmlicensspel.
Äntligen har någon kopierat spelvärldens bästa stridssystem. Beenox har dock inte stannat där utan allt från menyer, till uppdragsdesign, till det ideliga skiftandet från stealth till slagsmål, till uppgraderingssystem är skamlöst taget från Rocksteady Studios Batman-spel.
   Jag är minst sagt okej med det! Batman-spelen är ju fantastiska. Problemet är bara att inget i The Amazing Spider-Man når i närheten av samma höjder som Arkham-spelen. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.
Startsida_2_beskard
Akta!
Spelet tar plats tre veckor efter filmen. Genetiska mutanter har brutit sig ut från Oscorp när Spindelmannen besöker sin flickvän Gwen Stacy på jobbet. Kaos uppstår när mutanterna reagerar på närheten av Spindelns muterade blod. Mutanterna tycks vara av en ovanligt skabbig art och riskerar att smitta ner hela Manhattan om inte någon sätter P för det. P som i Peter Parker.
   Handlingen åker som väntat i baksätet men vägrar hålla sig där hela tiden. Tyvärr bestämmer sig Beenox ibland för att ägna tid åt att fokusera på karaktärsutveckling och dramaturgiska vändningar. Fram träder då till exempel ofrivilligt osympatiska, närmast psykopatiska, sidor hos kärleksintresset Gwen Stacy. Och Spindelmannen som varvar lama skämt med att dela ut kvalmiga moralkakor.
   Vad gäller handlingen så borde man inte ens ha försökt.
bild_1
I Arkhams skugga
Man har som sagt kopierat Arkham-spelens stridssystem vilket innebär att fundamentet för att slåss är en knapp för att attackera och en för undvika samt kontra fiendernas slag. Det finns andra knappar också, men de två är de viktigaste. Spindeln söker sig automatiskt till fienderna när man börjar slå och man får besked om när man ska kontra via spindelsinnets ringlande streck.
   Varningsprompten är identisk med Arkhamspelens med skillnaden att de är placerade ovanför Spindeln istället för ovanför fienderna. En avgörande skillnad visar det sig då det är nästan alltid svårt att se varningstecknet när Spindeln med ryckigt slänger sig fram och tillbaka mellan fienderna samtidigt som en bångstyrig kamera gör sitt bästa för att framkalla åksjuka.
   Batmans rytmiskt böljande slagparader avbryts om man översvämmar attackknappen och noggranna avvägningar belönas med hårdare och bättre attacker. Varje slag känns, som en bastrumma. I Spider-Man är det mer som att kittla någon i ansiktet med en dammvippa. Det är fritt fram att hamra på både slag- och kontringsknapp med konsekvensen att man sällan riktigt vet vad man gör.
   Vissa recensenter har dragit slutsatsen att striderna blir oengagerande på grund av kontrollen är för lätt. Jag håller inte med. Kontrollen skulle gärna få vara ännu lättare (jag hade inte haft något emot att bara hålla in en knapp som fick Parker att spöa fiender på löpande band). Snarare handlar det om att en enkel kontroll ställer större krav på att minsta detalj ska kännas precis rätt. Där Beenox misslyckats har Rocksteady lyckats. Det går igen i samtliga element i spelet.
   Stealthsektionerna, nästan all sorts förflyttning, kontextsensitiviteten, den öppna hubvärlden - allt känns bara nästan där. Likt en cover som slaktar ens favoritlåt är det som kvarstår blott en blek kopia.
   Kanske hade Beenox kommit närmre om man fått slipa på sitt spel ytterligare ett tag. Kanske har Beenox följt receptet utan att egentligen ha förstått magin som ligger bakom. Oavsett är The Amazing Spider-Man ett bevis på hur svårligen Rocksteady Studios bedrift låter sig efterhärmas.
bild_3
Vissa fantastiska höjder når man
Manhattan, där man kan svinga fritt, är tidvis strålande renderad med snygga reflektioner på höghusen, relativt lite popupeffekter och mjuk framerate. Solljus spelar i gryningen och dränker Spindelmannens mjuka animationer i ett behagligt sken. Hans rörelser ser ut som som man vill (lite småäckliga sådär). Medan Spindeln är vacker är alla andra karaktärer fula. Kantutjämning tycks obefintlig, åtminstone i PS3-versionen, och texturerna inomhus visar att det audiovisuella krutet har lagts på utomhusmiljöer som visas på håll och i fart. Men då och då bara stirrar man på skärmen.
   Svingandet förtjänar sitt eget stycke. Allting som är trasigt annars, bara funkar här (oftast). Plötsligt är kameran i harmoni med kontrollen och sällan har det känts så njutbart att förflytta sig i en virtuell sandlåda.
   Tyvärr räcker det med en vägg eller en för hastig rörelse för att allt ska haverera och väcka djävulen i en till liv. Satan vad man kan hata det här spelet ibland.
jamforelse
Ta det för vad det är
Var bara snäll mot spelet - försök dig inte på akrobatiska konster med för höga krav på precision och snabbhet, utmana inte den arma kameran, förlika dig med det hjärndöda knapphamrandet - och du kommer upptäcka ett någorlunda bra spel, ett av de bästa Spindelmannenspelen och årets hittills bästa filmlicensspel.
Vi fick spelet av Activision.
2 Kommentarer
Kommenterar som gäst
profbild

jimmy_mo

NES->486->N64->NGC->NDS->Wii->PS3->iOS->360->Wii U->"Durango"?->"Orbis"?
3ead695901c57c0b011d3c1273a1c8e7
Genre
Action
Utgivare
Activision
Utvecklare
Beenox
Plattform
Xbox 360, Playstation 3, Wii, Nintendo DS, Nintendo 3DS, Wii U
Prisjakt
Release
2012-06-29
Sammanfattning
plus
  1. Spindelmannen rör sig läckert
  2. Svingandet (oftast)
  3. Det är stundtals vackert...
minus
  1. ...men oftast fult
  2. Manuset
  3. Striderna
  4. Krypandet
  5. Kameran
  6. Åksjukan
6

Slutsats

Genom att kopiera Arkhamspelen har Beenox gjort ett relativt bra filmlicensspel. Med en hel del putsning hade The Amazing Spider-Man möjligen kunnat nå samma höjder som sin förlaga.
spiderman
#inlineditbutton