Jag har inte spelat många rollspel i mitt liv, och så här i backspegeln börjar jag ana varför. Någonstans trodde jag att rollspel kanske handlade om att döda fiende efter fiende efter fiende efter fiende (Final Fantasy III). Eller kanske om att utforska ett stort, ödsligt landskap och loota skåp efter skåp efter skåp efter låda (Fallout 3). Eller ja, varför inte njuta av kvalitativa mellansekvenser och en bra story men ha tråkigt däremellan (ovan nämnda Mass Effect)?

Jag har aldrig varit en ledare i verkliga livet (och vem vet, jag kommer kanske aldrig att bli det), men i Mass Effect 2 har jag ansvaret för en hel besättning och alla mångfacceterade individer som ryms inom skrovet på vårt gemensamma skepp. Jag utför uppdrag som jag aldrig drömt om att orka med i andra spel, allt för att mina teammedlemmar förklarat hur mycket det betyder för dem att få sin hämnd, återse sin syster etc. Samtidigt som jag är som en fader för de som står mig närmast ser resterande varelser i galaxen mig antagligen som en psykopat, eftersom jag inte tvekar när det gäller att få jobbet gjort och kropparna bara staplas på hög. Jag är lojal mot min besättning, och tro mig när jag säger att min högsta önskan är att sätta en kula i pannan på den där cigarettrökande idioten till chef som tror att han är något.

Jag hade kunnat skriva mycket mer om annat som gör Mass Effect 2 bra, men faktum är att allting bottnar i att det faktiskt är ett rollspel - något som många andra spel med samma genrebeteckning slarvat bort.