 |
||||||
|
 |
Prototype 2
Skrevs 2012-05-02 18:25:00 av Erik Hansson Rejäla superkrafter i en öppen stad. Igen.
Jag förstår verkligen de som inte gillade det första Prototype. Det var ett superkraftspel med grovt tillyxade kanter, många slarviga problem och ett repetitivt upplägg. Tvåan bygger vidare på samma grund, lägger en lite större budget på mellansekvenserna och finslipar detaljerna. Det lär inte vinna över så många som dissade föregångaren, men vi som gillade att röja loss med mäktiga krafter sommaren 2009 kommer tycka ännu mer om det våren 2012.
 Vem kan man lita på?
Ett muterat virus har släppts ut på Manhattan och spelets huvudperson, den bitige James Heller, får sin fru och dotter dödade i kaoset som uppstår. Själv får han krafter som under spelets gång blir mäktigare och mäktigare. Ungefär som Alex Mercer fick i föregångaren. Mercer har en viktig roll att spela även i tvåan, men frågan är på vilken sida han står. Vilka som går att lita på är en ständigt närvarande fråga spelet igenom och uppnystandet av vad som egentligen hänt i den infekterade staden fungerar som morot för att utföra uppgifterna. Jag bryr mig dock inte om huvudpersonerna för fem öre. Konsumera människor
Prototype 2 har action i huvudrollen och i alla andra roller också för den delen. Men till skillnad från i ettan så finns det nu lite större motiveringar att sköta vissa delar smidigt och tyst. Genom att absorbera (läs: döda genom att konsumera) fiender kan Heller anta deras skepnader och på så sätt komma in i hemliga baser som annars skulle förbli stängda oavsett vilket våld du utsatte dörren för. I andra skepnader slipper Heller också undan fiendens misstänksamhet vilket kan vara nödvändigt och skönt ibland.  Små sekvenser av lugn
Att konsumera fiender görs enkelt och den enda knepigheten är att inte bli upptäckt medan du gör det. Inte heller det är speciellt krångligt eftersom spelet snällt vägrar låta dig utföra absorberandet om någon ser vad du gör. Men de små lugna sekvenserna ger en nödvändig variation till det övriga spelandet, som består av att använda sina krafter till att orsaka kaos. Vilket förvisso inte är fy skam. Med klor mot stridsvagnar
Heller är från början försedd med superstyrka och förmågan att ta rejäla språng, springa längs väggar och att glidflyga. Det går att ta upp människor och bilar och kasta iväg dem, hugga med Hellers klor och något senare använda flera andra superkrafter som för det mesta är inriktade på att dela ut skada. Vilket behövs när fienden består av stridsvagnar, muterade monster och stridshelikoptrar. Krafterna uppgraderas i takt med att uppdrag utförs. Sidouppdrag förbättrar vissa krafter medan Heller går upp nivåer framför allt genom huvuduppdragen. Det är ett ganska låst uppgraderingssystem som inte tillåter någon större frihet.  Ibland fantastiskt
När Prototype 2 är som bäst i striderna är det smått fantastiskt. Det går att göra så pass mycket med superkrafterna att spelupplägget känns fritt och belönande. Heller rör sig snabbt och smidigt genom staden och även om det inte är utmanande på normal svårighetsgrad så är känslan av att vara mäktig så belönande att det inte gör mig så mycket. Ni som vill ha en utmaning gör bäst i att höja svårighetsgraden. Oinspirerat, men kul
Jag är inte förtjust i det strömlinjeformade uppgraderingssystemet och jag saknar både fler olika sorters fiender och större variation i uppdragen. Det mesta är bara återanvänt från föregångaren och det är också spelets största brist. Gillade du inte ettan kommer de tillputsningar som skett knappast räcka för dig. För mig är det tillräckligt underhållande den här gången också. Det går inte att komma ifrån känslan av att det här är en ganska oinspirerad uppföljare utan några bestående idéer, men jäklar vad kul det ibland är att röja loss i New York. Vi fick spelet av Activision.
3 Kommentarer
• Level 7 på Facebook.
|
||||||||||||||||||||
Facebook
Twitter
E-post
erik
 |
|
 |
|
 |
SlutsatsSom gammalt superhjältefan gillade jag redan det första Prototype. En stor öppen värld att få använda superkrafter i var tillräckligt för att jag skulle ha överseende med det lite väl repetitiva upplägget. Uppföljaren putsar till lite små detaljer i upplägget och skapar en något större variation och smidigare upplägg, men i mångt och mycket är det samma spel som föregångaren. Ett ganska hjärndött fiendeslaktande som görs roligt med superkrafterna som blir mäktigare och mäktigare under spelets gång. I slutet av spelet kan du röja loss rejält på ett sätt som få andra spel tillåter dig. Det är värt slantarna för fans av superkrafter. |
|
Prisjämförelser
