Sin and Punishment Successor of the Skies
Skrevs 2010-05-23 19:19:00 av P-A Knutsson
Treasures arkadaction gör en fantastisk comeback.
En av de absolut värsta sakerna jag vet i många av dagens spel är den långsamma startsträckan där kontrollen ska förklaras in i minsta detalj. ”Ser du stenen där? Tryck på hoppknappen för att hoppa upp på den. Duktigt! Gör det fem gånger till!” Även Successor to the Skies innehåller en kontrollförklaring, men den går mer i stilen: ”Ser du den enorma fienden mitt framför dig? Tryck på de här knapparna så överlever du – kanske”.
En explosiv start
Precis som sin föregångare är Sin and Punishment Successor of the Skies en stenhård arkadupplevelse av klassiska mått. Likt en rälsskjutare rör sig huvudkaraktären automatiskt framåt, men det går hela tiden att kontrollera denne inom skärmens gränser. Dessutom varierar definitionen av framåt eftersom perspektivet skiftar på ett läckert och smidigt sätt flera gånger per bana. Det gör att spelet inom fem minuter på samma nivå kan byta form från sitt huvudsakliga Space Harrier-liknande upplägg, till en Ice Climber-klon som sedan förvandlas till ett klassiskt sidscrollande shoot ’em up. En transformationskedja som ger både det visuella och spelkänslan ett stort lyft. Det är just dessa två delar som utmärker sig allra mest under spelets gång.
HD-grafik utan HD
Inledningsvis är framförallt det grafiska fyrverkeriet som gör att man tappar både haka och ögon. Vissa passager skulle till och med få godkänt om de hade sett likadana ut på någon av HD-konsolerna. Visst ger spelets rälsskjutarrötter utvecklarna en del möjligheter att fuska, men det är ändå otroligt imponerande hur Treasure har lyckats klämma in så mycket effekter och detaljer utan att skärmuppdateringen tar stryk. Spelet flyter konstant på i silkeslena 60 bilder på sekund, något som även hjälper kontrollens respons.
sop1
Det finns två valbara karaktärer, Isa och Kachi, men förutom att den sistnämnda automatiskt siktar på fiender kontrolleras de likadant.
Vart tog kontrollen vägen?
Efter att ha rullat in dregeltungan och plockat upp hakan från golvet är det kontrollens tur att imponera. Att sikta på skärmen och skjuta fungerar lika klockrent som det ska göra i Wii-spel. Vad som däremot överraskar är hur väl allt annat sköter sig. Nog för att kontrollen är begränsad till rörelser inom skärmen, en snabb undanmanöver, två avståndsattacker och en svärdattack, är det ändå imponerande att ingen av manövrarna strular – någonsin. Attacker och rörelser flyter på i ett underbart tempo och jag tänker inte ens på Wiimoten och Nunchucken som vilar i mina händer.
Ont, det gör ont
Trots den perfekta kontrollen får de flesta spelare vänja sig med att dö en hel del under spelpassen. Sin and Punishment del två är svårbemästrad och utmanade arkadaction från första minuten till sista sekunden. Vissa kommer att gråta, andra njuta.
   Att spelet i första hand är inriktat på hardcore-publiken blir snabbt uppenbart i och med den höga svårighetsgraden och fokuseringen på High Score-listor (som kan laddas upp online). Däremot gör de många sparpunkterna och möjligheten att spela på en lättare svårighetsgrad att även mindre vana spelare kan kämpa sig igenom äventyret. Personligen nötte jag igenom spelet på normal. Poängsumman jag skrapade ihop var knappast häpnadsväckande, men resan gav ändå en fantastisk upplevelse.
sop2
Trots att det händer otroligt mycket saker på skärmen samtidigt blir det aldrig rörigt.
Vem…men…va?
Anledningen till att spelaren ger sig ut på äventyr och ska skjuta ner 117 fiender per minut är däremot inte helt uppenbar. Någon är ond och någon annan är god. Sen skjuts någon ner och måste skjuta på allt som rör sig för att fly. Spelets handling är med andra ord inget som har haft någon som helst prioritet. Lyckligtvis är det snarare en fördel i den här typen av spel eftersom tempot aldrig sänks av onödigt långa mellansekvenser som försöker förklara saker som ingen bryr sig om ändå.
   På tal om obetydligheter kan även tvåspelarläget nämnas. Att spelare nummer två enbart kan styra ett sikte på skärmen i huvudäventyret var inte oväntat, men ändå trist. Det hade inte varit helt fel med ett mer utarbetat sidoläge för två spelare, där man exempelvis kunde duellera mot varandra.
En lysande actionstjärna
Hårt men rättvist är en bra beskrivning av Sin and Punishment Successor of the Skies. Eftersom jag inte är någon superstjärna på shoot ’em up-spel får jag stifta bekantskap med Game Over-skylten på varannan boss, men att bli frustrerad och ge upp existerar dock inte. Jag är hela tiden medveten om vad jag gjorde för fel och vad som måste göras för att vinna striden. Hårt men rättvist.
   Spelets upplägg är egentligen väldigt enkelt, men tack vare de uppfinningsrikt designade bossarna som dyker upp bakom varje hörn blir det aldrig repetitivt. Istället bjuds spelaren på ett fantastiskt fyrverkeri där spelets samtliga komponerar samspelar på ett nästintill perfekt sätt.
   Sin and Punishment Successor of the Skies är inte för alla. För folk som gillar snabb och utmanande arkadaction är denna titel ett absolut måste. Även de som är småintresserade av genren, men har blivit avskräckta av svårighetsgraden, kan ta en titt på denna uppföljare eftersom de många checkpointsen gör att de flesta kan kämpa sig igenom äventyret. Alla som har minsta intresse av arkadaction måste helt enkelt spela Sin and Punishment 2.
3 Kommentarer
Kommenterar som gäst
8b0883d0abe7af9ea63353ef639abbad
Genre
Action
Utgivare
Nintendo
Utvecklare
Treasure
Plattform
Wii
Prisjakt
Release
2010-05-07
Sammanfattning
plus
  1. Mängder med uppfinningsrikt designade bossar och nivåer
  2. Perfekt kontroll
  3. Urläcker grafik
  4. Suverän variation
minus
  1. Kort livslängd om man inte bryr sig om utmaning eller poäng
  2. Hemskt designade huvudkaraktärer
  3. Snålt tvåspelarläge
  4. Handling?
9

Slutsats

Sin and Punishment Successor of the Skies är en svårbemästrad och utmanade arkadpärla signerad shoot ’em up-kungarna Treasure. Från den första minuten till sista sekunden är skärmen proppfull med fiender som måste skjutas ner både snabbt och snyggt för High Score-glänsande poängjägare. För mer mänskliga spelare blir Game Over-skyltarna många, men det tar ändå aldrig emot att försöka en gång till eftersom det aldrig är spelets fel att man dör. När allt istället görs rätt blir spelupplevelsen så fantastiskt häftigt att alla förutom de som hatar utmaningar måste ta denna titel på en provtur.
Bilder
sinandpunishment2wii011
sap2wi002
sap2wi003
sinandpunishment2wii004
sinandpunishment2wii005
sinandpunishment2wii006
sinandpunishment2wii007
sinandpunishment2wii008
sinandpunishment2wii009
sinandpunishment2wii010
sap2wi001
#inlineditbutton