Silent Hill: Shattered Memories är det första spelet i huvudserien som släpps till en Nintendo-konsol. Det är en nytolkning av den första delen i serien med en rad nya tillägg och förändringar. Det finns inte någon större anledning att välja versionerna till PS2 eller PSP. Finns det en Wii-kontroll i ditt hus så är det med den Shattered Memories ska spelas.
En något nedskalad upplevelse
Än en gång tar vi alltså kontroll över Harry Mason, i jakt på dottern Cheryl i staden Silent Hill. Men jämförelserna till det första spelet tar snabbt slut. Utöver namn på karaktärer är Shattered Memories uteslutande en fräsch nytolkning av det gamla materialet. Och det görs med ett till synes högt prouduktionsvärde där karaktärer, animation, musik och röstskådespeleri för det mesta är på topp och atmosfären är tät.
Men det har kommit med vissa uppoffringar som bland annat medfört att pussellösningarna inte längre är lika komplexa, och det fysiska våldet inte lika framställt eftersom det inte längre finns något sätt att attackera fiender. Man skulle kunna kalla det försimplat, men för en serie som enligt mig stått och trampat vatten sedan Silent Hill 3 så känns det snarare som att man äntligen tar itu med flera av de problem som stjälpt, snarare än hjälpt senare titlar.
Peka-klicka känsla
Silent Hill: Shattered Memories har snarare mer gemensamt med gamla äventyrsspel än nutida skräckspel. Fokus i spelet läggs nämligen på att hitta föremål i omgivningen, som man kan interagera med på naturliga sätt med hjälp av Wii-kontrollen, snarare än att besegra fiender och underhålla sin livsmätare. Att öppna skåp, skruva av lock och genomsöka plånböcker görs riktigt bra. Det är visserligen inga avancerade rörelser, men det bidrar till den redan starka inlevelsen och det känns naturligt. Men bäst görs ändå ficklamapan. Att fritt kunna lysa runt i omgivningen är något som jag velat se sedan Wii-kontrollen först visades.
Man är visserligen aldrig i någon egentlig fara under dessa utforskningsmoment, men känslan av isolering gör sig alltjämt påmind och man väntar bara på att något ska hända. Det har helt enkelt mer gemensamt med Silent Hill 2 än andra spel i serien vad gäller att bygga upp stämning och bevisar att det inte behövs groteska slemmonster eller blodsplatter för att känna sig otrygg.
 Rörelserna man utför när man löser pussel eller letar efter föremål känns naturliga och bra implementerade. |
De små detaljerna
Hur kul det än är att svepa runt med ficklampan, skulle det inte hålla om det inte fanns minst lika intressana saker att lysa upp. Lyckligtvis är Silent Hill fylld av detaljrik rekvisita som kastar övertygande skuggor, samt skyltar och tavlor med fullt läsbar text. Det är lätt att falla för illusionen av att staden är öppen och nästan lever ett eget liv, när man egentligen spenderar mest tid till att följa ett noga utstakat spår med avspärrningar som hindrar att man strövar alltför långt från den uttänkta vägen.
Telefonen som Harry Mason bär med sig under sin resa är också i stort fokus, för med den tar man emot information eller små berättelser från bekanta - eller helt främmande figurer. Varför inte testa att ringa upp nummer man hittar nedskrivna i omgivningen? Med kamerafunktionen kan man också lösa många av de mysterier som stannat kvar i staden efter att personerna för länge sedan försvunnit. Telefonen är alltså en vital del av spelet och med fler funktioner som karta, och möjlighet att ändra ringsignal samt lyssna på samtalen genom kontrollens högtalare så känns det som ett klockrent tillägg.
Bättre fly än illa fäkta
Climax Group väljer som sagt att ändra eller helt klippa bort element som tidigare varit staplar i Silent Hill-serien. Borta är alltså förmågan att slåss, så Harry måste därför förlita sig på sina ben och fly undan sina motståndare. Utöver att gömma sig finns det inte mycket som sätter stopp för fiendernas framfart. Genom att slita ned saker bakom sig och tända facklor kan man tjäna in några sekunders frist.
Det är en fin idé som jag verkligen uppskattar, men det är också här som flera av spelets brister gör sig uppenbara. Det kan framförallt vara svårt att veta vart man ska eftersom mijöerna har en tendens att se exakt likadana ut under dessa sektioner. Lägg där också till att spelet hackar till märkbart när man springer genom dörrar, (något som resulterat i att man slipper laddningsskärmar) och det är lätt att bli smått disorienterad. Dessutom så finns det sällan någon tid att kolla kartan då spelet aldrig pausar. Det tar en bra stund att gå igenom telefonens menyer och man får brotta bort närgågna monster genom att kasta med kontrollen i riktningen de anfaller. Sådant kan skapa irritation.
 Genom ett knapptryck kan du titta bakom axeln för att se vad som förföljer dig. |
Spelet som vet vem du är
Under valda tillfällen befinner man sig i en fåtölj hos den färgstarka terapeuten Kaufmann, som genom olika frågor och test framställer en personlig psykologisk profil. Vissa av dem har en nästintill omedelbar påverkan på spelomgivningen, medan andra är mer subtila och kanske inte märks förrän man gör annorlunda under en andra spelomgång. Jag vill inte avslöja så mycket, men kan säga som så att jag blev överraskad av hur nära vissa grejer träffade rätt vad gäller min egna personlighet.
Silent Hill: Shattered Memories byter mellan de tre olika spelmomenten; utforskning, undvikande och utfrågning enligt ett något förutsägbart schema och man kommer snart in i mönstret. Vilket kan te sig lite tråkigt eftersom man snabbt lär sig i vilken ordning de olika momenten kommer dyka upp. Jag önskar även att pusslen var något mer avancerade och lät en tänka till mer. Som det är nu så kan de flesta lösas genom att man ser till att kolla alla rum och interagera med allt som går. Men huvudsakligen är det en psykologisk rysare som lyckas överraska, chocka och uppväcka tankar med sin symbolikfyllda berättelse. Om David Lynch gjorde spel skulle det se ut ungefär så här.
| 
stittler
)
