Jag har alltid ansett att hack'n slash-spel hör hemma på PC. Att klicka som en galning med musen och sköta karaktärens förmågor med kortkommandon känns som ett perfekt upplägg när det handlar om att döda fiender i massor. Men efter att ha spelat Sacred 2 till Xbox 360 har jag nu fått ändra åsikt.

När spel först släpps till PC och sedan flera månader senare till konsol, eller tvärtom, brukar konverteringen lysa igenom med full kraft. Jag har spelat skräckexempel där instruktionerna inte ens skrivits om för den nya plattformen och där färgglada pluppar dykt upp på min PC-skärm med uppmaningen "tryck på X"! Därför blir jag glad när Sacred 2 visar sig vara väl anpassat för den nya plattformen.
   Visserligen tog det ett tag att komma in i menysystemet där nya förmågor ska sättas ut, innehåll i väskorna granskas och uppdragen läsas igenom. Men när jag väl fått in systemet och knapparna i huvudet flöt allt på utan problem. Det är lätt att skifta mellan olika vapen i striderna, hoppa in och ur kartläget, modifiera sin karaktär och plocka upp saker från marken - det vill säga huvudingredienserna i spelet.

När första Sacred kom år 2004 genomsyrades spelet av överdriven humor som då kändes helt rätt. När uppföljaren kom i höstas tyckte jag att de plumpa skämten inte alls kändes lika lockande längre och jag klagade dessutom en hel del på det i pc-recensionen. Märkligt nog märker jag inte av kommentarerna lika mycket nu när jag spelar konsolversionen. Om de har dragit ner på antalet eller om jag har utvecklat ett filter vet jag inte, men hela spelupplevelsen känns helt enkelt mycket behagligare nu än för åtta månader sedan.
   Däremot känns berättelsen lika frånvarande som tidigare, för det är definitivt inte den historien som är huvudingrediensen Sacred 2. Hälften av tiden vet jag inte ens varför jag gör uppdragen. Jag bara genomför och slaktar. Och det finns en anledning till att det kallas hack'n slash. Oftast går det helt enkelt bara ut på att, till tänderna utrustad med helande salvor, harva sig igenom horder av fiender. Varför de är arga har jag ingen aning om. Lika bra att slå ihjäl dem för säkerhets skull. Det är IQ-befriande och det är riktigt roligt.

Sacred 2 bjuder liksom föregångaren på mycket innehåll paketerat i en helt okej grafisk förpackning. Det finns runt 500 uppdrag, sex valbara karaktärer, stora valmöjligheter att modifiera sin karaktärs egenskaper, roliga funktioner som möjlighet att rida på hästar eller andra karaktärspecifika djur och möjlighet att slåss från djurens rygg. Det erbjuder också spelaren en enormt stor värld som tar mer än sex timmar att knata igenom och det finns två olika kampanjer som leder mot antingen gott eller ont. Onlineläget med stöd för både PvE ("player versus environment") och PvP ("Player versus player") ger också spelet ytterligare en dimension. Det är med andra ord svårt att klaga på utbudet i spelet och för den som gillar upplägget är det ett spel som räcker längre.
   Det som däremot går att klaga på är den ibland dåliga bilduppdateringen och de grafiska buggarna som dyker upp med jämna mellanrum. Men faktum är att grafiken känns så pass bra i stort att det faktiskt inte gör speciellt mycket. En annan sak som dock försämrats jämfört med PC-versionen är laddningstider. Medan Sacred 2 till PC är helt fritt från laddningstider tvingas spelaren stå ut med ett par "pauser" i konsolversionerna. Det handlar främst om några sekunders väntan då och då medan man springer igenom spelets olika byar och städer. Men inte heller det ställer till med något större förtret.

Jag har faktiskt svårt att hitta saker att klaga på när det gäller Sacred 2 till Xbox 360. Spelet känns helt enkelt, märkligt nog, mer hemma på konsolen än på PC och jag njuter på ett helt annat sätt när jag sitter och spelar i soffan. Att grafiken buggar sig och att det finns laddningstider gör mig ingenting. Inte ens det faktum att det är lite svårt att hålla koll på innehållet i spelarens ryggsäck, då alla objekt som fienderna tappar marken från striderna är omöjliga att identifiera innan de är upplockade, får mig att ledsna. Det är helt enkelt tillräckligt tillfredsställande att bara lufsa runt, göra meningslösa uppdrag och döda fiender.
   Nu ska det tilläggas att det inte är något mästerverk. Vi snackar absolut inte samma klass som Diablo och andra tungviktare. Men det är ett bra spel som håller en skön genre vid liv och som definitivt kan underhålla mängder med spelare i timmar framöver.