Nu är det upp till bevis. Säga vad man vill om Playstation 3:s första levnadsår, men det går inte att kalla dem en succé. Med Killzone 2 har de chansen att få till den systemsäljare som varken Little Big Planet eller Resistance 2 faktiskt blev. Faktum är att Grand Theft Auto IV, som ju även kom till Xbox 360, antagligen gjorde betydligt mer för konsolförsäljningen.

Ingen anpassning till massmarknaden
Ska man göra ett spel som ska slå brett och sälja konsoler så måste man också anpassa sig för den breda massan. Det kan man inte riktigt säga att Guerrilla Games gjort. Killzone 2 är inte alls lika lätt att bara plocka upp och spela som de senaste Call of Duty-spelen, Halo 3 eller Resistance 2. Den handfull gånger jag sett någon spela Killzone 2 för första gången har det alltid sett riktigt illa ut i början. Kontrolluppsättningen är inte riktigt som man är van vid och siktet är inte alls lika precist som i många andra liknande spel. Nybörjarna springer runt och skjuter en halvmeter bredvid varje offer och tömmer magasin i blindo i ren frustration.
   Det tar lite tid att vänja sig vid att man inte är någon supersoldat som sätter skott i huvudet på fienden från 50 meters håll utan bekymmer. Det går inte heller att använda Gears of War-taktiken med att låta sig bli träffad av en handfull skott medan man själv får in tillräckligt många för att fienden ska falla. I Killzone 2 dör man ganska snabbt om man inte håller sig undan.

För mycket realism?
En ny funktion i kontrollen är möjligheten att ta skydd. Med ett knapptryck går huvudpersonen Sev ner bakom ett hinder eller trycker sig mot en vägg. Även här är det lite krångligare än i liknande spel som Gears of War 2. Det är klumpigare, inte riktigt lika effektivt, men efter lite övning känns det snarare mer realistiskt. Man är inte helt skyddad ens med skyddsknappen intryckt. Det gör också att tempot saktats ner från det första Killzone som var mer rakt på sak.

Vapendetaljer
Vapnen fungerar som framtida versioner av dagens bössor. Ingenting är speciellt fantasirikt. Det är begränsat och välbalanserat. Kulorna tar snabbt slut och att ladda om tar tid. Det går bara att bära ett vapen och en pistol i taget. Ofta tvingas du använda fiendens vapen eftersom det är till dem du hittar mest ammunition. Hittar du en sniper- eller en hagelbössa måste du fundera på om det verkligen är det vapnet du vill använda ett tag framöver.
   Rekylen från bössorna gör att varje serie skott du skjuter kommer hamna på lite olika ställen så det gäller att skjuta vid rätt tillfälle och att göra det kontrollerat. Ännu en sak som gör spelet mer realistiskt och hårt. På många sätt påminner det i spelupplevelsen om Black till Playstation 2 och Xbox. Det hade också den här detaljrikedomen för vapnen och förstörelsen. Men Killzone 2 är samtidigt så mycket mer än så.
   Lite senare i spelets kampanj hittar du en hel del lite mer udda vapen. Granatkastaren som skickar iväg studsande granater är effektiv vid direktträffar, men svår att träffa med. Energistrålen är nästan överdrivet bra, men tar tid att ladda om. Tyvärr ser man inte mycket av de här vapnen. De hade behövts på sina håll för att göra spelandet mer varierat.

Snyggast
Grafiskt och tekniskt är Killzone 2 det mest imponerande spel jag testat till en konsol. Explosionerna och rökeffekterna är vansinnigt snygga, ljuskällor ordnar dynamiska skuggor och det händer ständigt massor på skärmen eller till och med utanför det du ser. Färgskalan är ganska begränsad, men det sätter en stämning snarare än att det känns fattigt. Det är grått och brunt för det mesta. Det ryker, dammar och är allmänt dystert.
   En annan sak som imponerar stort är animationerna. Både på levande personer och nyligen dödade. Varje steg verkar visas med en fysikmotors beräkningar i bakgrunden och allt verkar skapat i motion capture. Till och med när fienden skjuts ner ser det realistiskt ut. De tappar balansen, faller omkull i sekvenser eller ramlar ner från den avsats de står på och slår i backen med precis den tyngd som de borde ha. Glöm Gears of Wars lik av frigolit med andra ord.
   Delar av banorna är dessutom förstörbara och det kommer flyga murbruk, delar av väggar, tunnor och bråte runt omkring dig om du går lös med de lite tyngre vapnen. Även här imponerar tekniken.

Smarta soldater
Fienden, de till synes ondsinta helghast, rör sig mycket. De tar skydd och tittar fram från olika ställen. Skjuter i blindo efter dig, kastar granater och gör ibland jobbiga tjurrusningar. Det är väldigt sällan jag ser korkade beslut. När man skjuter eller spränger sönder delar av deras skydd rusar de mot ett nytt. Dessutom är deras pricksäkerhet ganska verklig. Man dör snabbt i Killzone 2 om man inte håller sig undan eller bakom skydd och en enda Helghast kan ha ihjäl dig om du inte ser upp. Oftast stöter du på fem till tio åt gången.
   Dina medsoldater är också av den smarta sorten. De försöker hålla dina flanker och kan mycket väl rädda livet på dig ibland. Men de kan också dö och då tar sig helghast fram längs den väg de rensat. Platser som tidigare kändes trygga blir plötsligt livsfarliga när fienden bryter sig igenom era linjer. Varje stridssekvens har potential att bli spännande.

Ingen djup handling
Filmsekvenserna är uppritade i spelets egen grafikmotor och visar tydligare än under det intensiva spelandet hur snyggt allt är. Berättandet är rakt på sak och det är inga större djupdykningar i soldaternas personligheter eller historia. Faktum är att det är väldigt likt Gears of War 2 på många sätt. Soldaterna har ett uppdrag att slutföra och det är där fokus ligger. Det finns en del ljuspunkter, men för det mesta är det som de flesta actionspel; stickspår lämnas oförklarade, överblicken är dålig och det känns ofta som att man kastas hej vilt mellan olika scener. Utan alltför höga förväntningar fungerar det dock.
   För att hela tiden enkelt komma vidare kan man dra uppåt på styrkorset. Då visas exakt vart man ska gå härnäst. I övrigt är Killzone 2 avskalat från detaljer på skärmen.
   Tyvärr har det hänt två gånger i min recensionskod att jag fått spela om ett stycke för att någon detalj inte aktiverats. Förhoppningsvis har det fixats till butiksexemplaren.

Inga kompromisser
Kampanjen är alltså våldsamt snygg och välljudande. Den har också en del wow-ögonblick som jag gärna hade sett utökats. Jag ska inte avslöja för mycket men det finns imponerande sekvenser som är märkligt och onödigt korta. Och apropå det är kampanjen över snabbt. Jag klarade den på sju och en halv timme inklusive omspelningar när jag dött. Flera kollegor har klarat det på fem eller sex timmar. Det är lite för snålt för att vara helt godkänt. Ska ni bara spela kampanjen själva så är det bara precis prisvärt. Mer är det inte.

Krav på taktik online
Online är Killzone 2 mer åt COD:s snabba action än till exempel Ghost Recons lugnare tempo. Det är händelserikt samtidigt som det är väldigt taktiskt. Det team som har bäst samarbete kommer i så gott som alla fall att vinna. Det finns mycket som tyder på att erfarna spelare kommer att ha lekstuga med nybörjare på grund av de olika klassernas specialförmågor. Jag kan tänka mig att klanmatcher kommer att kräva en hel del taktiksnack på förhand.
   Det finns fem spellägen tillgängliga för upp till 32 spelare samtidigt. Som vanligt bjuds det på lagbaserad deathmatch och en capture the flag-variant. Seek and destroy handlar om att spränga särskilda mål inne på fiendens område. Capture and hold går ut på att inta ett område och sedan försvara det. I assassination slumpas en spelare i ett lag åt gången fram som måltavla, som det sedan gäller att döda respektive skydda beroende på vilken sida man befinner sig. Man kan också spela Warzone som består av alla spellägen i tur och ordning på samma bana. Det ger en ständig variation och krav på anpassning av taktiker.

Headset rekommenderas
Precis som i de senaste COD-spelen finns det ett uppgraderingssystem. Man börjar som en standardsoldat med en standardbössa. Efter några timmars spelande (om man är tillräckligt bra) låser man upp nya klasser och vapen. De olika klasserna gör väldigt mycket för taktiken i spelet. När du dör kan du nämligen byta klass och därmed kanske tillämpa en ny taktik. Ska ni till exempel skydda en medsoldat från att skjutas kanske det är smart att välja en klass som kan sätta upp små automatiserade kulsprutor som håller motståndarna sysselsatta. Eller om det är en stor bana kan ni kanske behöva någon som placerar ut en ny återfödelselpunkt närmare ert mål. Det finns även medics som kan återuppliva nyss fallna medsoldater, snipers som kan kamouflera sig och en klass som har dräkter som kan misstas för en i andra laget.
   Att hitta en bra balans i teamet är oerhört viktigt och ett bra samarbete är en nödvändighet för att vinna mot motståndarna. Headset rekommenderas med andra ord varmt.

Klaner och botar
Det finns ett inbyggt klansystem där man kan skapa och gå med i klaner. Statistik och ranking sparas, andra klaner kan utmanas, nyheter för klanen kan skrivas in, kommande matcher visas och man kan kolla in alla medlemmarna i klanens statistik. Hur bra detta fungerar har vi inte kunnat bedöma.
   Det går också att spela mot botar (AI-motståndare) både on- och offline. Det gör det enklare att fylla ut halvtomma rum, men också att öva på egen hand offline. Motståndet är inte det lättaste att ha att göra med och med 15 botar i två lag tillsammans med dig kan du till och med ha riktigt kul på egen hand offline.

Bara bland de bästa
Det kommer dyka upp recensioner som inte tycker Killzone 2 lever upp till hypen. Det kommer också finnas de som ger det full pott. För min del så handlar den lilla besvikelsen inte så mycket om mina förväntningar. Det fanns delar i kampanjen som var fullständigt briljanta. Att inte Guerrilla kunnat se vad som hade behövts utökas och göras om för att skapa lite mer variation tycker jag är svagt. Det är mycket med Killzone 2 som är bättre än allt annat. Framför allt rent tekniskt. Det är ett av den här generationens bästa spel, men det hade kunnat vara betydligt mer än så med lite bättre fokus.