Valkyria Chronicles
Skrevs 2008-10-31 16:32:19 av Michael Gill
Sega tar med oss till ett alternativt Europa härjat av krig i detta taktiska rollspels-äventyret.
Gallia är ett idylliskt litet land, på sin egen lilla kant i det alternativa 1930-talets Europa där Valkyria Chronicles utspelar sig. En neutral stat, rik på naturresurser och med allmän värnplikt. Inte helt olikt Sverige, fast med plattare topografi, fler väderkvarnar och en arkitektur som för tankarna till Centraleuropa. Men för East European Imperial Alliance – en slags kombinerad nazi/kommunist-antagonist – är Gallia blott en ragnite-rik landremsa på vägen in i den Atlantiska federationens Västeuropa.
   För Welkin Gunther är det dock mer än så. Welkin är en ung student vars vardag hastigt förändras när landet invaderas. Han blir utsedd till ledare i det halvt hemvärnslika Squad 7, där hjärtat och viljan är större än det militära kunnande. Passande nog visar sig dock Welkin vara son till general Gunther, en pansarvagnshjälte känd för sina krigsmeriter.
valkyria

Ett krig om resurser

Ragnite är en slags mineral kring vilken Welkins värld kretsar. Allt från bränsle till mediciner framställs av Ragnite, och Gallia kan stoltsera med rika fyndigheter. Det är också därför det onda imperiet valt att anstränga sig lite extra för att lägga landet under sina högskaftade arméstövlar. Grunden för berättelsen och dess konflikt skvallrar om en oväntat mogen historie- och omvärldsanalys, där det är den kollektiva hungern efter naturresurser och inte skjutna kronprinsar eller bortrövade prinsessor som får stå som förklaringsgrund. I en tid där rädslan för oljekrönet, den så kallade Peak Oil, ställer framtiden i dyster dager kan det vara nyttigt att ta sig en titt på det förflutna för att inte låta gamla misstag bli nya katastrofer.

Påminner om Square Enix

Valkyria Chronicles är ett taktiskt rollspel som vågar kliva utanför ramarna och utmana genrens något konservativa grundbultar. Visuellt går det inte att jämföra med något annat än de bedövande vackra mellansekvenser som doldisutvecklarna på TOSE bjöd oss på i Final Fantasy Tactics-remaken The War of the Lions. Musiken bär också den spår av Square Enix allra bästa, mycket eftersom den komponerats av Hitoshi Sakimoto (som arbetat med min personliga Square Enix-favorittrio Final Fantasy Tactics, Vagrant Story och Final Fantasy 12). När det kommer till själva spelandet finns det också en del nyheter.
vaobp3007
Genom att ta skydd bakom föremål minskar man risken att bli träffad.

Nyheter i en konservativ genre

Precis som brukligt får man balansera sina trupper efter uppgiften och placera ut dem på slagfältet. Varje enhet har en viss mängd actionpoäng, som avgör antalet handlingar enheten kan utföra under en runda. Den så kallade kommandopoängen avgör hur många enheter man får flytta under en runda – och olika enheter kan kosta olika stor mängd kommandopoäng (en fotsoldat kostar till exempel en poäng samtidigt som en pansarvagn kostar två).
   Kommandopoängen kan sparas till kommande rundor, men kan också användas på samma enhet flera gånger. Det här gör att man till exempel kan ägna en hel runda åt att bara låta pansarvagnen rulla runt och sprida förstörelse.

När man väl tar kontrollen över en av sina många enheter byts perspektivet från fågelvy till tredjeperson, och själva eldgivningen styrs genom att man placerar en cirkel av förväntad träffbild på fiendeenheten, trycker av och hoppas på det bästa.

Gillar din scout kvinnor?

Att gå så långt som att lägga ett actionprefix på spelet på grund av det här håller inte riktigt, men det annorlunda greppet ger ändå upplevelsen en lite annorlunda krydda.

Gruppdynamiken är ett annat inslag som inte är helt ortodox. När man värvar soldater till sin trupp måste man ta hänsyn till karaktärernas alla små egenheter. Har din krypskytt hösnuva? Gillar din scout kvinnor? Är din anti-pansar-soldat transvestit? Tar man inte hänsyn till alla små variabler kan man heller inte räkna med att få maximal utdelning – men det är å andra sidan inte något krav. Man blir heller inte särskilt hårt bestraffad om man väljer fel person att ta med sig till strid – alla klasser delar nämligen erfarenhetspoäng och levlar alltså upp tillsammans.
vaobp3018
Karaktärerna är som hämtade ur en japansk manga. På gott och ont beroende på vad du föredrar.

Bläckplumpar i akvarellen

Men bristerna finns där, och de är inte alltid så väl dolda av den undersköna ytan. Den artificiella intelligensen visar tidigt upp rejäla luckor – särskilt tydligt under motståndarens drag, då de datorstyrda karaktärerna avlossar skott så fort fiendesoldaterna är inom räckhåll. Om en av motståndarnas enheter rör sig in i skottradien, men befinner sig bakom skydd eller pansarvagnar, kommer dina karaktärer nämligen fortsätta skjuta som om de hade fri sikt. Resultatet blir alltså inte bara att karaktärerna verkar ha installerat wallhack i monokeln – utan också att de allt som oftast ägnar sig åt att ladda om när den lede fi tittar fram från sitt gömställe igen. Man måste också ifrågasätta designbeslutet att låta soldater som skjuts ihjäl drabbas av den förmodligen minst realistiska ragdoll-fysiken någonsin.

Karaktäristiskt japanskt

Spelet har en märklig förmåga att hoppa mellan viktiga frågeställningar och lättsamma sidospår, och kanske är det också just här som dess speciella ”japanskhet” skiner igenom allra mest. För samtidigt som imperiet invaderar landet med ont uppsåt och överlägsen eldstyrka finner Welkin, Isara, Alicia och de andra alltid rum för samma vardagssysslor som vilka japanska romcom-huvudkaraktärer som helst. Det är tonårstrevande romanser, slapstick-humor och storögd sockersöthet insprängt mellan blodiga strider och kamp för överlevnad. Kanske är det den geografiska, och inte bara tidsmässiga, distansen som föder möjligheten att skriva ett sådant manus – för visst känns det väl osannolikt att det överhuvudtaget skulle vara politiskt möjligt att släppa ett liknande spel som till exempel hade de sino-japanska konflikterna som bakgrund? Jag tror personligen att jag upplevt Valkyria Chronicles som ett bättre spel om det vågat vara lite mer seriöst och jordnära – men kan samtidigt inte riktigt klandra, eller värja mig i från, dess naiva charm.
4 Kommentarer
Kommenterar som gäst
  • member_male
    Whatzername Får man våga sig på och fråga hur mån... 2008-12-19
  • snoop
    Odi Trevlig recension :) När jag prö... 2008-10-31
    • Micke
      Michael Ja jag tyckte iofs att Hells Highway ... 2008-11-04
gastrikland_moi

erik

• Level 7 på Facebook.
bc34658f0db677189ae30af7d8aa745f
Genre
Rollspel,Strategi
Utgivare
Sega
Utvecklare
Sega
Plattform
Playstation 3
Prisjakt
Release
2008-10-30
Sammanfattning
plus
  1. Fantastisk grafisk stil
  2. Merittungt soundtrack
  3. Spännande genrenyheter
  4. Naivt charmigt
  5. Ovanlig gruppdynamik
minus
  1. Den artificiella intelligensen
  2. ”Ragdoll-fysiken”
  3. Övernaturligheterna
8

Slutsats

Valkyria Chronicles är ett lättsamt och charmigt spel som inte räds att prova på nya grepp i en genre som knappt utvecklats sedan 16-bitseran. Spelets presentation höjer det över mängden och slår an samma strängar som Otomos Steamboy, Miyazakis Howl's moving castle och Level-5:s Jeanne D'arc. Ett efterlängtat spel i Playstation 3-biblioteket.


Bilder
full
3423738837f22a30fa97
3423738891815bbb33b0
34237389335d33539490
3423738979b4e46b72d2
3423739045ebd277ea74
34245464268be945752a
3424546676f38e72be9b
6001142007111703510510big
600114200711170351043big
600114200711170351044big
600114200711170351045big
600114200711170351046big
6001142007111213070416big
6001142007111213070417big
600114200711121307028big
600114200709141542515big
600114200709141542528big
600114200709141542502big
600114200709141542503big
600114200709141419230big
600114200709141419231big
6001142007111703510611big
6001142007111703510612big
#inlineditbutton