Vissa spel vill man slippa bli överraskad av. Gears of War 2 har i stort sett inte en enda överraskning. Det är en naturlig fortsättning av föregångaren på alla sätt. Nyheterna finns där, men de är för det mesta både få och små. Den enda egentliga stora förbättringen är på ett rent tekniskt plan. Det är lite större, lite snyggare och med lite mer på skärmen samtidigt.

I föregångaren stred vi i trånga områden mot ett fåtal locusts. Nu har motorn som vevar liv i spelets polygoner och texturer fått sig en rejäl smörjning och orkar måla upp stora slag likt de i Halo 3 samtidigt som det är ett av de mest grafiskt imponerande spelen till 360. Jag tänker inte avslöja något om handlingen, men du kommer delta i storslagna strider som med en blandning av scriptade och dynamiska händelser känns väldigt levande. Du är en del i ett större slag, men det du gör har betydelse.
   Efter att ha spelat igenom berättelsen på ungefär åtta timmar kan jag konstatera att Epic inte är några större snillen när det gäller hur man berättar en historia. Det är många avslöjanden som dyker upp utan att det ges någon förklaring eller att det påverkar resten av historien i den grad det borde. Varje filmsekvens ger mig snarare en axelryckning och en lätt suck än en stämningshöjare. Egentligen skulle Epic kunnat strunta helt i handlingen för det gör varken från eller till.

Varje område du når fram till kräver oftast en rensning från fiender. När det skett hör du en liten trudelutt (hårdare än det låter) så att du vet att du kan slappna av för ett tag. Det kan du också när Marcus Fenix sätter pekfingret i örat och lyssnar på order eller kommentarer uppifrån. Det är välbehövliga andhämtningar i ett annars väldigt hektiskt spelande. Det finns en hel nivå tillsammans med några enskilda delar som är lite långtråkiga, men för det mesta är det konstant action med andan i halsen som gäller.
   Precis som i föregångaren är det viktigt att ta skydd bakom föremål för att överleva. Bakom till exempel en stenmur kan du sedan titta fram, fyra av en salva och sedan gömma dig igen. Det gör att striderna tar lite längre tid än många andra actionspel, men de blir å andra sidan mer levande och spännande. Att befinna sig på ett område utan skydd när fienden rusar in brukar vara detsamma som en säker död om du spelar på de högre svårighetsgraderna, vilket rekommenderas.
   De avsnitt som utspelar sig på någon form av farkost, och som fungerar som rälsskjutare, är i mitt tycke tråkigast. Men jag antar att de behövs som variation och det är inget fel på intensiteten. De är också väldigt snygga och passar in i handlingen.

Under hela kampanjen har du med dig minst en medsoldat och han kan styras av en vän, antingen på delad skärm eller via Xbox Live. Det är naturligtvis så äventyret helst ska upplevas. Men även om du inte har med en vän i spelet finns det en bra teamkänsla. Detta framför allt eftersom dina medsoldater kan få upp dig på benen igen om du skadats så mycket att du fallit till marken utan att dö. När du ligger på marken kan du hasa dig i riktning mot dina medsoldater för att det ska bli lättare för dem att hjälpa dig. Samtidigt blir skärmen rödare och rödare och du ser mindre av vad som pågår. Det kan uppstå väldigt spännande situationer med den här smarta funktionen.
   En nyhet är att du nu kan avsluta fallna fiender på ett par nya brutala sätt. Över huvud taget är det hårda tag i spelet. Blodet sprutar, soldaternas kommentarer är råa och det är inga direkt trevliga miljöer man rör sig igenom.

En smått genialisk liten finess från ettan återkommer också; de aktiva omladdningarna. Trycker du en gång på LB laddar Marcus om. Trycker du en gång till i precis rätt ögonblick går det extra snabbt och du får kraftigare skott. Misslyckas du helt tar det betydligt längre tid att ladda om medan Marcus muttrar irriterat. Att behålla taktkänslan och kylan i pressade situationer kan göra skillnaden mellan liv och död och ökar spänningen.
   Det kan också hushållandet av vapen. Man kan bära två större vapen, en pistol och granater. Var och en av dessa fyra vapen bör hela tiden väljas med omsorg för att bäst möta fiendens anstormningar. Till exempel hagelbössan eller den motorsågsförsedda standardbössan för strider på lite nära håll och snipergevär eller bågen med sprängpilar på större avstånd. Granater kan även fästas på fiender för att sätta en så gott som given kill. Perfekt mot de större fiender som du kommer stöta på - om du vågar dig tillräckligt nära.

Eldkastaren är en annan nyhet bland vapnen. Den rostar fiender, men ger inte så våldsamt mycket skada. Det gör däremot mortar gun som skjuter upp en granat i luften mot ett sikte som du själv får uppskatta i antal meter från dig. Någon sekund senare slår ett regn av granater ner på ett kanske 10 kvadratmeter stort område. Förödande i multiplayer och ett av de coolaste vapnen i ett spel någonsin.
   Lite andra modifieringar och nya bössor finns med, men det de alla har gemensamt är att de är välbalanserade och har sina för- och nackdelar. Man hittar sina favoriter, men ibland kommer de att kännas som dåliga val. Framför allt när du kanske inte har tillräckligt med ammunition åt dem. Jag fick dock aldrig problem med ammunitionen. Det finns lager att hitta lite här och var om man tar en omväg då och då.

Fienderna är någorlunda smarta. De tar skydd, varierar sig något i sina rörelsemönster och siktar bra. Det händer att de inte fattar att du står någon meter bort och skjuter på dem och de är inte helt bra på att ta skydd alla gånger. Men på det stora hela är det inget som stör.
   På de högre svårighetsgraderna blir det rejält svettigt bara att möta två samtidigt. Olika sorters finder kräver också olika taktiker och när de anfaller samtidigt tvingas du fatta snabba och genomtänka beslut. Vissa måste plockas fort, andra får inte komma för nära och en tredje kan du ta lite längre tid på dig med. Utan att avslöja för mycket kommer det bli stora strider spelet igenom och ofta med mycket motstånd samtidigt.

Flerspelarläget i GoW var väldigt populärt och bra gjort. Istället för att satsa på enorma strider nöjde man sig med åtta spelare på ganska små och täta banor. Samma grepp används i uppföljaren även om det nu är utökat till tio spelare per bana. Om ni inte får ihop fullt lag kan ni använda "botar" (datorkontrollerade spelare), som faktiskt uppför sig riktigt smart och är formidabla motståndare på de högre svårighetsgraderna.
   Bland de nya spellägena hittar vi Meatflag där en retlig kille fungerar som flagga. Han försvarar sig ettrigt mot båda lagen med sin bössa och det gäller att skjuta ner honom så att han går ner på knä och sedan rusa fram och ta honom som gisslan och släpa honom till en plats på banan för att få poäng. Under tiden ska andra laget försöka stoppa dig. En enkel, men smart variant på capture the flag. Wingman delar upp spelarna i lag med två i varje. Vinner gör den duo som får flest kills. Även det en enkel och smart variant på vanlig death match.
   Banorna är precis som i föregångaren täta med många alternativa vägar och ganska lättlärd layout. Som gjort för snabba doser, men också för täta klanmatcher.

Ett annat nytt spelläge är "horde" där du och upp till fyra vänner möter våg efter våg av fiender. Det går att ställa in svårighetsgrad och välja mellan olika kartor, sedan gäller det helt enkelt att överleva så länge som möjligt. Ett bra samarbete är ett måste på de högre svårighetsgraderna och eftersom två spel aldrig blir sig riktigt lika är det här ett utmärkt tidsfördriv i samma skola som Terrorist Hunt i Rainbow Six: Las Vegas.

Cliff Bleszinski påstod att GoW2 är "bigger, badder and more badass" och det har han helt rätt i. Det är mer av mycket, det är större, det är mer imponerande och det är brutalt på många sätt. Alla ni som gillade ettan kommer så gott som garanterat njuta hela vägen i tvåan och ni som inte kört tvåan har nu två actionfester att spela igenom. Det går att klaga på att det inte är fler nyheter eller att man inte bryr sig om vad som händer med Marcus Fenix, men det går inte att blunda för att Gears of War 2 är ett av de mest imponerande och mest välproducerade spelen till Xbox 360.