Evolutionen är fascinerande. Om man tänker på hur vi alla från början härstammar från encelliga organismer och hur tiden format oss till de varelser vi är idag är det egentligen helt fantastiskt. Det är inte konstigt att tanken på att få skapa något unikt från grunden, och sedan låta denna tingest utvecklas till en intelligent och avancerad skapelse, är nervkittlande.

Ett ambitiöst projekt
Redan 2005 utannonserades Spore. Men Will Wright, fadern till storsucéerna Sim City och The Sims, har tidigare sagt att han planerat spelet sedan millennieskiftet. Nu börjar vi förstå varför han funderat så länge.
   Egentligen är Spore flera små spel i ett. Spelaren får följa sin skapelse genom fem olika faser i evolutionen och varje fas skiljer sig från den andra. Det innebär också att de flesta lär hitta en eller ett par favoritfaser medan de övriga känns mer ointressanta, något som utvecklarna Maxis tänkt på. När en fas väl är genomspelad är den upplåst och spelaren kan när som helst starta ett nytt spel med en ny karaktär i valfri fas. Dock finns det fördelar med att spela igenom alla faser varje gång ett nytt spel inleds eftersom den skapade karaktären får tillgång till olika egenskaper under utvecklingen. Egenskaper som kan bli användbara längre fram.

Fas 1 - Cellfasen
Alla varelser i världen började någonstans. Så även i Spore. Det första som händer när ett nytt spel startas är att spelaren ombeds skapa en encellig liten krabat. Valmöjligheten att modifiera cellen är väldigt avskalad och till en början finns det i princip endast ekonomi till att köpa ett par ögon och lite känselspröt. När cellen är färdig är det upp till spelaren att hålla den vid liv och få den att växa. Beroende på om det är en växtätande eller köttätande cell finns olika typer av föda att tillgå; Plankton eller andra mer matiga celler. I takt med att cellen äter utvecklas också dess fysik och spelaren kan i större utsträckning modifiera sin skapelse. Men det är en farlig värld. Det finns alltid någon annan som vill livnära sig på just dig.
   Cellfasen är ganska kort med otroligt mysig. Det känns spännande att simma runt i vattnet, leta efter mat och undvika fiender. Dessutom är vattenmiljöerna väldigt vackra och stimulerande.

Fas 2 - Varelsefasen
När de första vattenvarelserna promenerade upp på land skedde något revolutionerande. Det var då landlivet verkligen började utvecklas. När spelarens lilla cell äntligen är mogen att ta steget upp på fast mark öppnas också helt nya möjligheter. Här skapas den utseendemässiga grunden till den varelse som kommer att följa med spelaren genom de återstående faserna. Möjligheterna att modifiera är fortfarande kraftigt begränsade men ökar sedan under fasens gång. Överallt på planeten finns det nya kroppsdelar att gräva upp och den som vill ha ett stort urval när fasen är slut kan spendera mycket tid på att leta reda på nya kroppsdelar.
   I varelsefasen går det också att skapa relationer till andra raser. Genom att bli vän med eller förgöra andra raser ökar ens egen varelses intelligens och utvecklingsförmåga. När tillräckligt många relationer skapats eller raser utplånats blir varelsen mogen att gå vidare i utvecklingen.
Fasen är lite längre än cellfasen och egentligen ganska repetitiv. Det handlar endast om att ta död på fiender eller skapa goda relationer, om och om igen. Det är dock underhållande att få tillgång till nya kroppsdelar och därför känns det ändå som om fasen fyller en viktig funktion. Men här gäller det också att bestämma sig. När fasen är slut är varelsens fysiska utveckling det också.

Fas 3 - Stamfasen
Varelsen börjar nu på allvar uppvisa intelligens. Spelaren agerar stamledare för sin flock och styr över stammens utveckling. Byggnader med olika egenskaper kan uppföras och rustningar kan köpas. Invånarna kan också sättas i arbete för att skaffa mat och anfalla eller charma andra stammar.
   Stamfasen fungerar som ett väldigt enkelt och avskalat RTS. Det gäller att samla mat för att överleva och åter igen skapa relationer med eller besegra andra stammar för att avancera. Man är heller inte ensam om viljan att bli den mest överlägsna rasen på planeten och medlemmarna i stammen får ofta försvara sig och sin by. Dock är det ganska enkelt att bli allierad med de övriga stammarna och just den strategin blev mitt val på vägen till herravälde.
   Åter igen är det en ganska repetativ fas fast med fler valmöjligheter. Men då mysfaktorn inte är lika hög som i fas ett och två så tilltalade den mig inte lika starkt. Den kunde gott ha varit lite längre och mer avancerad.

Fas 4 - Civilisationsfasen
Nu har varelsen uppnått en civiliserad nivå och spelaren övergår till att styra utvecklingen i ett allt större perspektiv. Den enskilda varelsen är nu endast en ostyrbar invånare i en stad och spelaren kontrollerar istället olika typer av fordon. Allt designas av spelaren, från husen i staden till fordonen som fungerar som spelarens förlängda arm. Och valmöjligheten är stor. Överväldigande stor. För den som vill skapa något vackert och unikt finns det mycket tid att spendera i de olika bygglägena. Det går till och med att skapa en egen nationalsång som spelas i bakgrunden.
   Relationskampen fortsätter också men nu handlar det om att hålla sig väl med eller ta över hela städer. Genom att skapa handelsvägar och vara generös med gåvor är det lätt att dupera grannstäderna och sedan köpa upp dem när tillfälle ges. Ett annat sätt är att helt enkelt använda våld. Personligen kändes den vänliga vägen mycket mer effektiv även jag också genom våld utplånade de sista motståndarna på planeten.
   För första gången börjar spelet kännas någorlunda avancerat, även om det fortfarande påminner om ett enkelt och avskalat RTS. Men det är ganska kul att åka runt med sina fordon och försöka förhandla sig till andra städers trohet. Liksom alla RTS gäller det också att samla resurser för att få igång en bra ekonomi och i Spore ligger de stora pengarna i kryddor som sprutar ur gigantiska gejsrar.
   När alla städer är i spelarens ägo är det dags att gå vidare till den sista fasen i spelet.

Fas 5 - Rymdfasen
Det är här spelet kommer till sin fulla rätt och det är även här de flesta lär spendera absolut mest tid. För när varelserna tar sig ut i universum verkar det inte längre finnas några gränser. Med hemplaneten som bas få spelaren chansen att utforska och undersöka mängder med nya planeter, solsystem och galaxer. Upprätta handelsvägar, undersöka, utforska, kolonisera och ta över. Universum ligger bokstavligt talat vid dina fötter. Det finns så otroligt mycket att göra att man nästan blir avskräckt. Varje ny koloni som byggs kan designas om från grunden. Planeterna kan förändras både till utseende och prestanda. Är en planet inte duglig att bo på? Inga problem. Scanna upp lite djur och växter från en annan planet och flyg dit med grejerna. Ändra sedan planetens syresättning och saken är biff. Vidare till nästa planet.
   På något sätt känns det verkligen som om det gjort innan förberett en för den sista fasen. För här blir det för första gången komplicerat.
   Det är inte lätt att hålla koll på alla relationer och kolonier samtidigt som man försöker undvika att bli invaderad och dessutom expandera. Övervåld är inte heller någon lösning. Börjar man invadera planet efter planet har man snart halva galaxen efter sig. För min del är det goda relationer och smöriga gåvor som fungerar bäst, även om alla inte är intresserade av att handla.
Rymdfasen är liksom pricken över i och här går det att spendera åtskilliga timmar. Det är också den fas jag själv skulle kunna tänka mig spela om och om igen.

Ett genomtänkt spel
Efter att ha spelat igenom Spores faser inser man vilket otroligt varierat spel det är och Will Wrights tanke om att erbjuda möjligheten att följa en organism på dess väg till totalt herravälde fungerar verkligen. Det är ytterst underhållande att se sin skapelse avancera och även om inte alla faser är lika roliga så håller spelglädjen i sig. Sista fasen är också värd det mer repetitiva arbetet innan.
   Men det som gör Spore så bra är inte bara dess fem faser och spelets struktur. Det är också valmöjligheterna. Möjligheten att skapa nya varelser, byggnader och fordon känns oändlig och för den som gillar att bygga är Spore en enda stor lekstuga. Att det sedan går att dela sina skapelser med andra spelare och dessutom bedöma och kommentera dem gör det hela än mer underhållande.
   Det som känns mest intressant är dock hur Maxis implementerar andra spelares skapelser i den egna spelupplevelsen. Under spelets alla faser är planeten full av andra varelser och raser som kämpar om samma mål som spelaren. Dessa raser väljs slumpvis ut från spelarens Sporebibliotek där ens egna skapelser blandas med Maxis och andra spelares. Med andra ord dyker det här och var upp motståndare i NPC-form som skapats av någon annan med ett Spore-konto.

Lär räcka länge
Spore är utan tvekan ett fruktansvärt ambitiöst och välutvecklat spel. Och även om man känner igen strukturen och tankegångar från andra spel så är det definitivt helt unikt. Det tilltalar många olika sinnen och lär fungera som kreativ lekstuga många år framöver. Huruvida spelare kommer att spela om spelet från fas ett gång efter gång ska jag låta vara osagt. Själv känner jag ingen större längtan efter att spela om från början. Däremot skulle jag mycket väl kunna tänka mig att fortsätta skapa varelser, byggnader och fordon för att sedan åter igen ge mig ut i yttre rymden.
   Att spelet genom de första faserna är ganska tjatigt och i grunden relativt enkelt gör att det drar ner betyget något. Även om det finns olika svårighetsgrader hade de olika faserna på väg upp till fas fem gärna kunnat få vara mer varierade och utmanande. Men det är ingen tvekan om att Will Wright och Maxis lyckats med det de förutsatt sig att göra. Att skapa en modellerbar form av Darwinismen.