Humoristisk kampanj
Kampanjen är för en spelare och har ett humoristiskt anslag. Som nykomling i arméns avskrädeshög för inkompetenta kombatanter – Bad Company – ska man tillsammans med tre andra soldater ta sig an diverse livsfarliga uppdrag. I praktiken är upplägget enkelt. Mest handlar det om att förflytta sig mellan olika destinationer och skjuta och förstöra det som kommer i ens väg. Friheten är stor och man väljer i stort sett själv på vilket sätt man tacklar motståndet. Förstörelsefysiken och de öppna landskapen erbjuder otaliga attackvinklar.
   Kittet som håller ihop det hela är små lustiga mellansekvenser med de sorglösa soldaterna, som alla är tydliga personligheter. Det är ett kul sketchartat grepp som funkar. Dice har fattat att omständliga mellansekvenser om snåriga politiska konflikter inte behövs för att ge tyngd åt den här sortens spel.
   Humorn blir tillsammans med den glättiga menymusiken och den smiley-försedda handgranaten som används i marknadsföringen av spelet också en slags ironisk blinkning mot krig och krigsspel. Det känns fräscht, samtidigt som det inte på något sätt förlöjligar spelupplevelsen i stort.
   Något som saknas är en samarbetsfunktion, vilket hade varit logiskt att inkludera med tanke på den karismatiska soldatgruppen. Det går heller inte att komma ifrån att kampanjen mest fungerar som uppvärmning för onlinespelandet. Flera passager bygger på samma principer som onlineläget och i slutändan upplever jag inte kampanjen som mycket mer än ett sätt att bekanta sig med funktioner och spelmekanik. Men en trevlig del av paketet är den.

Balanserad förstörelse
Samtidigt är mycket sig likt. Alla ingredienser från tidigare Battlefield-spel finns här och det handlar fortfarande om böljande strider mellan infanteri, pansar, båtar och helikoptrar. Men allt detta får en helt ny dimension i och med de förstörbara miljöerna.
   Som försvarare är det en mäktig känsla att sitta förskansad i ett hus när fiendens granater bit för bit pulveriserar väggarna, eller som anfallare bröta fram i sin stridsvagn genom kringflygande trädstammar och staketplankor. När situationen är som hetast springer vänner och fiender om varandra genom tjock rök samtidigt som artilleri- och pansareld gräver stora hål i omkringliggande lador och industribyggnader.
   Nu går inte allt i miljön att förstöra, husstommar och liknande står exempelvis alltid kvar, men jag ser inte nödvändigtvis det som ett problem. Snarare ger det miljöerna en nödvändig balans. För även om nästan allt väsentligt är sönderskjutet finns det alltid ruiner och rester att gömma sig i. Man har alltid en chans. Alternativet med byggnader helt jämnade med marken hade i längden varit ohållbart. Att förstörelsen följer tydliga mönster som upprepas är då ett större problem, men i det stora hela bara en petitess. I slutändan gör Bad Company trots allt saker som inget liknande spel klarar.

Ljud i en klass för sig
Sammantaget är Bad Company ett viktigt lyft för serien. Förstörelsen gör mycket för känslan och tillför ungefär det som saknats tidigare. Det nya spelläget, gold rush, är en pärla – i mitt tycke mer genomtänkt än conquest. Spelare som ändå saknar det gamla kan glädja sig med att conquest kommer att finnas med i en framtida gratis uppdatering.
   Mycket av onlinekonkurrensen får smisk av Bad Company. Ljudmässigt är det i en klass för sig. Stridslarmet är oerhört påtagligt, ständigt närvarande och dynamiskt beroende på saker som omgivning och avstånd till ljudkällan. Visuellt är det komplett med snygga soldatmodeller, feta rök- och explosionseffekter samt ljuv förstörelse. Kontrollen är närmast perfekt, full av vettiga avvägningar och lösningar som sticker ut från mängden. Storheten lever som vanligt i detaljerna.