Jag vill älska The Chronicles of Narnia: Prince Caspian. Varenda millimeter av mig vill att det ska vara helt underbart. För jag har så många fina minnen från den teveserie som gick när jag var liten. Men det hjälper inte. Hur fantastiskt musiken än är och hur mycket jag än fascineras av historien som ligger till grund för spelet så blir Prince Caspian inget annat än platt fall.

Jag ska erkänna att det finns ljuspunkter. Spelet innehåller mycket pussel, varierande uppdrag, helt okej grafik, pampig musik och ett stort urval spelbara karaktärer. Det blandar klurigheter med intensiva strider och stundtals känns det riktigt genomtänkt. Men den vackra fasaden är tunn och bräcklig.

Kanske är det för att det är andra delen i spelserien som vi så abrupt slängs in i berättelsen. För historien börjar bokstavligt talat mitt i ett andetag. Allt är förvirrat.
   En borggård har invaderats och huvuduppdraget är att driva bort soldaterna. Från borggården leder sedan olika portar och torn vidare till deluppdrag som måste genomföras men som kan spelas i slumpvis ordning.
   Att man inte riktigt vet vart man ska gå ökar på förvirringen och jag snurrar runt på borggården ett tag innan jag fattar poängen. Instruktionerna under uppdragen är också otydliga. När uppdraget "ta sönder katapulterna" dyker upp så finns det inget som logiskt leder mig fram till lösningen att hoppa upp på en av jättarnas ryggar för att nå upp till katapulternas känsliga delar. Och bristen på tydlighet genomsyrar hela spelet. Tyvärr blir också den annars så fascinerande berättelsen också otydlig då utvecklarna Traveller's Tales trots tillgång till mellansekvenser från filmen på flera ställen misslyckas att knyta ihop säcken och skapa ett sammanhang.

Precis som i den andra delen i filmserien, vilken spelet är baserat på, får vi följa Prins Caspian och barnen Peter, Susan, Edmun och Lucy. Det har gått ett år i den mänskliga världen och 1300 år i landet Narnia sedan barnaskaran senast var på besök.
   Under sex huvuduppdrag får vi följa deras, och en drös andra karaktärers, kamp om att återföra Prins Caspian till tronen och störta den korrupte Kung Miraz.
   Varje huvuduppdrag, liksom deluppdragen, kan spelas om flera gånger. Bland annat finns det en hel del gömda kistor med bonusmaterial som kan vara knepiga att hitta vid en första genomspelning och då är det skönt med omspelbara alternativ. Kanske hade det också varit värt att jaga bonusmaterial om uppdragen varit intressanta. Tyvärr är det inte så.

Upplägget i Prince Caspian skulle absolut ha kunnat fungera om historien framställts tydligt och gjorts intressant. Men tyvärr känns det allt som oftast endast rörigt och medelmåttigt. Jag hade kanske kunnat ha överseende med utvecklarnas bristande förmåga att göra berättelsen engagerande om resten av spelet varit väl genomfört. Men tyvärr dras det också med skrämmande dålig AI, flera grafiska buggar och en i princip ojusterbar kamera som lyckas gömma vitala objekt bakom både pelare och träd. Det är ofta tack vare en liten 2D-karta i ena hörnet som det ens är möjligt att navigera.

Spel ska vara knepiga och utmanande. Men det ska inte vara svårt på grund av otydlighet eller bristande genomförande. Den pampiga musiken, bredden på spelbara karaktärer (det går att växla mellan fyra av 20 olika spelbara karaktärerna från Narnia-världen och utnyttja deras styrkor och svagheter) och de varierande uppdragen gör att spelet får en fyra. Att det väldigt enkelt går att spela tillsammans med andra är också ett plus. När som helst kan en annan spelare plocka upp en kontroll och hoppa in i uppdraget som en av de fyra karaktärerna som för närvarande är spelbara. Lika enkelt är det att hoppa ur.
   The Chronicles of Narnia: Prince Caspian kan säkert roa en och annan Narniafanatiker och barn som nöjer sig med att det rör sig på teven. Men mitt råd är ändå att vänta med alla inköp tills spelet hamnat i realådan.