När Atari meddelade att de skulle återuppliva den klassiska spelserien Alone in the Dark var det minst sagt en positiv nyhet. De första spelen var kanske inte de vackraste men var både läskiga och välgjorda på sin tid. När vi nu återigen är ensamma är i mörkret är det fortfarande inte vackert men tro inte för den delen att det varken är läskigt eller välgjort.

Peka och klicka anno 2008
Alone in the Dark kanske bäst beskrivs som ett äventyrsspel med problemlösning som huvudgren. Om det finns en styrka är det nämligen just i problemlösningen. Massor av småkrångliga hinder kräver lösningar för att komma vidare i spelet men då det oftast är en specifik lösning som gäller uppstår ofta känslan av ett modernt peka och klicka-äventyr. Ofta fastnar man på ett irriterande ställe och problemlösningen blir bara ett sätt att komma vidare och slippa besvären. Detta blandas upp med menlösa strider med extremt fula och framförallt värdelösa fiender och lite bilkörning mellan varven.
   Styrkan ligger i att de flesta mindre pussel går att lösa på flera sätt och desamma gäller striderna. Genom att kombinera föremål kan man lösa problemen. Tyvärr är alternativen mest olika variationer av samma sak. Att spränga upp en dörr med en hemmagjord molotovcocktail, genom att skjuta en gasflaska eller banka med en brandsläckare är förvisso olika lösningar men ger varken mer eller mindre rent spelmässigt.

Många sätt att slå ihjäl en fuling
Fienderna i spelet är i en klass för sig. Är det inte små spottande skalbaggar så är det fula människoliknande demoner som försöker riva eller spotta på dig. Bara de fräsiga namnen som Ratz, Humanz och Vampirez talar för sig själv. Oftast går det bra att bara gå runt dem för att undvika en attack och någon känsla av panik infinner sig aldrig. Istället får du gott om betänketid på hur du ska förinta fienden. Här börjar det roliga. Det enklaste är att skjuta vanliga skott eller med hjälp av ett tillhygge banka ner fienderna. Att slå en fiende kan vara bland det lamaste inslaget i ett spel på flera år. Här svingar du tillhygget fram och tillbaka med den högra analoga spaken tillsynes helt utan kraft. Det ser rent av löjligt ut när Edward petar på fienderna med en gammal åra. Men Edward kan också kombinera flaskor, trasor, tejp och annat smått och gott för att göra bomber. Dessa kan kastas och fästas på fiender, tändas med tändare eller bara skjutas i luften. Just sättet att kombinera föremål är både intressant och roligt där tonårsklassikern med en tändare och en sprayburk är bland de mest effektiva. Eld är ett genomgående tema och de lite större fienderna måste också eldas upp för att försvinna för gott. Räkna med att kasta in en och annan fiende i ett närliggande eldhav.

Hoppa mellan kapitel
En intressant detalj i spelet är möjligheten att hoppa framåt eller bakåt i handlingen. I pausmenyn går det att hoppa fram en bit om du kör fast eller bara hoppa över ett helt kapitel om du känner för det. En intressant lösning för de som tröttnat och vill vidare. För att komma åt de sista delarna måste du dock ha låst upp ett antal sekvenser och skaffat dig en viss mängd såkallad spectral vision. Detta utgör en av Edwards förmågor och gör att han ser saker som exempelvis ledtrådar och fienders svaga punkter när han blundar. Detta behövs också på vissa ställen i spelet för att lösa gåtor.