Tvådelad kontroll
Inte helt oväntat är det kontrollen som sticker ut i Family Ski; wiimoten och nunchucken hålls likt stavar i varsin hand. För att ta sig framåt ska man helt enkelt utföra de ”riktiga” skidåkningsrörelserna. En idé som fungerar oväntat bra, förutom att sladden mellan kontrollerna ständigt svajar runt och irriterar.
   Utöver att åka framåt går det även att göra trick medan karaktären flyger upp i luften från speciella rödmarkerade hopp. Detta utförs genom att dra kontrollen åt olika håll och fungerar dugligt, men jag kan inte påstå att det känns naturligt. Det finns även en drös smårörelser som resulterar i fartökningar, småsvängar, stora svängar, tvära stopp med mera. Allt detta görs med små eller stora vickningar åt olika håll med kontrollen. Har man Wiifit hemma går det även att använda den brädan för att kontrollera svängarna. Att styra med balansbrädan är oväntat kul och höjer faktiskt spelkänslan en hel del. Tyvärr känns den inte helt optimal när man vill göra mer precisa svängar, ett problem som i och för sig även existerar med det ordinarie kontrollalternativet.
   Även om kontrollen är ovanligt genomtänkt finns det vissa rörelser som kan vara lite kluriga att komma underfund med. Efter en tur i träningsläget där allt förklaras grundligt finns det dock inga frågetecken kvar. Utom möjligtvis ett; finns det något spel som har ett mer irriterande träningsläge än Family Ski? Innan man får testa rörelsen själv ska det pratas och pratas, ploppas upp bilder på hur kontrollen ska svingas och visas en snutt när datorn gör rörelsen. Allt detta upprepas för varje liten manöver, och ackompanjeras dessutom av en fem sekunder lång laddtid mellan varven. utvecklarna hade lika gärna kunnat förklara alla kontroller direkt efter varandra i en och samma backe istället för att dra ut det i oändlighet.
   Överlag känns kontrollen välfungerande och spelet blir klart roligare tack vare den. Tyvärr når spelets övriga beståndsdelar inte upp till samma nivå.

Suddiga backar
Grafiskt påminner Family Ski om en suddigare variant av Wii Sport. Snökänslan är helt ok och ibland får man till och med mäktig utsikt, fastän en disig sådan. Det är tragiskt att det släpps så många Wiispel utan varken 480p-, 60Hz- eller Widescreen-stöd. Spelet är fulare än det åtta år gamla PS2-releasespelet SSX. Nog för att designen är helt annorlunda, men det är bara löjligt.
   Det märks alltså tydligt att spelet inte har haft en speciellt hög utvecklingsbudget. I USA speglar innehållet priset och de får betala cirka 180 kronor för titeln. Vi svenskar förväntas däremot slänga ut närmare 600 kronor på exakt samma spel. Visst är det alltid dyrare här med moms, extrautgifter för översättning av manualen och så vidare, men en ökning på 333 procent är patetiskt.