 |
||||||
|
 |
Metal Gear Solid 4
Skrevs 2008-06-19 13:12:00 av Joakim Magnå Den avslutande delen av berättelsen om Solid Snake är här.
Min huvudsakliga frågeställning inför Metal Gear Solid 4 var hur väl spelet skulle klara balansen mellan spelande och mellansekvenser. Jag vet att de trognaste fansen älskar att gotta ner sig i seriens mustiga berättelse. För mig är det inte lika självklart, jag föredrar att spela mina spel snarare än att titta på dem. Men trots en del tveksamheter är mitt slutliga omdöme om Solid Snakes sista uppdrag ändå mycket gott.
 Förbättrad kontroll
Den avslutande fjärde delen av Metal Gear Solid-serien har sin början i mellanöstern men fortsätter sedan till sydamerika, en europeisk stad och några ytterligare platser. Spelandet spänner över fem kapitel, som alla har en särskild prägel. Förutsättningarna jämfört med tidigare har förändrats. Den största nyheten är att stora delar av spelsystemet fått sig en rejäl uppdatering för att matcha andra moderna actionspel. MGS-spelen har alltid byggt på intressanta spelidéer, men det som tidigare varit stelt och kantigt är nu silkeslent och väloljat. Förutom att kontrollen kraftigt förbättrats, och kameran är helt fri har variationen ökat. På de livliga slagfälten är det nu upp till spelaren att antingen gå hårt fram med blixtrande vapen eller ta det lugnt, smyga och leta alternativa vägar. Banorna är stora och erbjuder många skrymslen och vrår att utforska för den som önskar. Snake har även en rad nya tricks till hjälp som alla är funktionella och användbara. Kamouflagesystemet octocam, som låter Snake smälta in nästan var som helst, är lyckat och solid eye som är en kombination av kikare, nattkikare och en slags radar är en ständig hjälp. En annan nyhet är threat ring, en cirkel som omsluter Snake i liggande eller hukande position, som visar på ett ungefär var soldater och andra närliggande hot befinner sig. Den fjärrstyrda roboten MKII är en trevlig manick som används som spejare eller för att slå ut väl valda vakter.  Helheten i detaljerna
MGS4 har ett tempo som blandar vildsinta gatustrider och spännande smygande med rena spårnings- och skuggningsuppdrag. Under de 15-20 timmar det tar att klara ryms även explosiva urladdningar mot bland annat de kringhoppande specialstyrkorna Frogs och de råmande tvåbenta krigsmaskinerna Gekkos. Flera partier är riktigt minnesvärda och något utöver det vanliga. Bosstriderna mot den mystiska Beauty and the Beast-enheten tillhör, utan att för den skull vara banbrytande, den kategorin. Designkonceptet för dessa motståndare är lysande och måste sägas vara kronan på ett närmast fulländat visuellt jobb. Karaktärsmodellerna är fantastiska. Design och grafik i ljuvlig harmoni, och även om det finns detaljer att peta i för grafikpuristerna är det inget som skaver eller sticker i ögonen. Helheten finns i detaljerna, och tvärtom. Allting hänger ihop. Det som saknas är lite mer förstörelse och fysik. När MGS4 är som bäst är det omöjligt att lägga ifrån sig handkontrollen. Det är spännande eller intensivt, eller båda delarna samtidigt. Ljud och musik samverkar med synintrycken. Det finns massor att se och göra. Med mängden prylar, vapen, gimmickar, valmöjligheter och hemligheter finns det ett enormt omspelningsvärde som enkelt kommer att sträcka sig över flera genomspelningar. Berättarmässiga problem
Mellan de grymma spelsegmenten pumpas det i vanlig ordning ut mellansekvenser. Längden och mängden blir som jag på förhand befarat faktiskt aldrig ett stort problem. Jag tycker nog den där eftersökta balansen mellan spelande och berättande finns här. Oftast innebär spelavbrotten (inklusive de återkommande installationerna mellan kapitlen) ett välbehövligt tillfälle att sträcka på benen en stund, ta en frukt eller bara luta sig tillbaka och meditera över alla intryck. Om man inte riktigt orkar ta till sig allt räcker det att lyssna med ena örat. Att det går att pausa när som helst i filmerna och att antalet codec-samtal kraftigt minskat är också välkomna plus. Överhuvudtaget når berättandet en ny nivå i och med kraften i Playstation 3. Övergångarna mellan de realtidsrenderade mellansekvenserna och spelandet sker exempelvis då och då helt obemärkt utan skarvar på ett mycket stiligt sätt. Och närvaron är större än någonsin. Men, precis som i föregångarna, finns sprickor i berättarkonsten. Vissa klipp är för långa och intetsägande. Karaktärerna håller fortfarande oftare utdragna föredrag till svartvita förklarande bilder snarare än riktiga samtal med varandra. De påminner på så sätt mer om oblyga språkrör för regissören och producenten Hideo Kojimas idéer än egna personer. Varken Kojima eller röstskådespelarna är heller särskilt bra på att förmedla stora känslor som sorg och kärlek. Det blir klyschigt, överspelat, i enstaka fall rejält töntigt och känns vid några tillfällen mer som Days of our Lives än Metal Gear Solid.  Kvinnlig fixering
En del av tematiken i spelet presenteras dessutom på ett övertydligt sätt. Att exempelvis Beauty and the Beast-enheten representerar två olika med ändå sammanhängande sidor av krig – förövare och offer – klargörs alltför väl när vapenhandlaren Drebin plötsligt ringer upp Snake för att berätta deras livshistorier. Kojima gillar att på det sättet tydligt peka ut vad vi som spelare ska tycka och tänka om det som händer. Han verkar livrädd för att hans fullständiga budskap inte ska gå fram. Sedan finns en märklig fixering vid kvinnors bröst, rumpor och sköten. Vid lite väl många tillfällen fokuserar sig kameran just på dessa kroppsdelar när en kvinna är i bild. Okej om man vill ha ett grabbigt höhö-ögonblick en eller två gånger i ett spel, men varför så ofta? Vad tjänar spelet, berättelsen och framför allt personporträtten på det? Starkt porträtt av Snake
Ändå, och trots mina invändningar, går det inte att komma ifrån att berättelsen innehåller stunder av ren briljans – ögonblick då kameraarbete, klippning och manus flyter samman till vackra vykort och dramatiska toppar av sällan skådat slag. Berättandet är som bäst när det stramas till. Det händer under de mer lågmälda och unika sekvenserna, som när den bistre Snake tvingas avgöra de kluvna Beauty and the Beast-medlemmarnas fortsatta öde efter att ha besegrat dem eller när Snake under inledningens lastbilsfärd deklarerar att krig inte är som förut eller som i slutet när Snake äntligen får försonas med sig själv och sin plikt (även om jag tycker att Kojima borde haft mod nog att sätta punkt redan när den första av de två sluttexterna rullar). Överhuvudtaget är Snake den karaktär som genomgående porträtteras bäst, kanske beror det på att han inte säger så mycket.  Som att vandra över en kyrkogård
Detta är också i första hand Snakes föreställning, mer än Kojimas, mer än någon annans. Han är en kraftfullare och samtidigt sårbarare huvudperson än tidigare. Hans sista stora uppoffring knyter på ett mäktigt sätt ihop spelet, från skildringen av hans sönderfallande kropp till det avslutande gatloppet där spelaren på ett mycket påtagligt sätt får dela sina krafter med en av spelvärldens skönaste hjältar. Miljöer och spelmoment från föregångarna återanvänds flitigt i MGS4 och referenserna hit och dit är många, men det känns inte fel eller konstigt, istället stärker det känslan av att det här är slutet på en lång resa. Främst besöket till en plats i det förflutna under det fjärde kapitlet är en rörande upplevelse, en andakt, där jag för en stund förflyttas tio år tillbaka i tiden. Det är som att vandra över en kyrkogård, både vemodigt och upplyftande på samma gång. Just där tar MGS4 steget från att vara ett superbt spel till att bli en unik spelupplevelse utan omedelbar motsvarighet. Monumentalt
De spelmässiga klagomål jag har är få. Delar av kapitel tre är till exempel inte riktigt lika raffinerat som resten av spelet, och vissa utomhusmiljöer lider av korridorstruktur och krystade avgränsningar i form av jordvallar, bråte och dylika icke-hinder. Jag hade också gärna sett ett ytterligare kapitel eller att spelsekvenser ersatt de mer actionfyllda filmerna. I det stora hela spelar detta ingen större roll. Det är brister som snabbt glöms bort. Tillsammans med en del taffliga berättargrepp gör det att mitt slutbetyg vacklar, men för varje smutsig fläck finns en skinande detalj eller finess som gör att jag till slut måste kapitulera inför en fenomenal helhet och ett mästerverk som kommer att dröja kvar länge hos mig. När allt är över och sluttexterna rullar sitter jag nöjd. Men på samma gång tom och sugen på mer. Kvar i min spelsjäl har jag ett djupt avtryck – ett minne och monument över ett sällsynt välgjort actionspel. Han fick ihop det till slut, den där Hideo Kojima.
29 Kommentarer
Journalist med bas i Göteborg. Har arbetat som nyhetsreporter på bland annat DN och Göteborgs-Posten, just nu på Hallandsposten. Skribent på Level 7 sedan 2004. Gillar rollspel, shooters och indie.
|
||||||||||||||||||
Facebook
Twitter
E-post
suspekt
 |
|
 |
|
 |
SlutsatsMetal Gear Solid 4 är efterlängtat och ska vara det sista kapitlet i berättelsen om supersoldaten Solid Snake. En hel del har hänt sedan föregångarna. Kontrollen har fräschats upp och är nu i klass med vilket annat modernt actionspel som helst. Spelandet är också mer varierat, oftast finns det nu möjlighet för spelaren att själv välja mellan att smyga fram eller att köra mer offensivt och förlita sig på sin eldkraft. Mängden av vapen, finesser, prylar och valmöjligheter ger ett stort omspelningsvärde. När det gäller handlingen berättas den som vanligt genom långa mellansekvenser. Det finns problem med detta; det är övertydligt, utdraget och klichéfyllt. Samtidigt är vissa ögonblick briljanta och i en klass för sig när det gäller spel. Framför allt skildras den åldrande Snake på ett starkt sätt. MGS4 är en fenomenal final på en lång serie. Trots vissa brister, främst i berättandet, är det en unik spelupplevelse som alla borde ta del av. |
Metal Gear Online
Inbakat i Metal Gear Solid 4 finns Metal Gear Online, som bjuder på multiplayerstrider via internet för upp till 16 spelare samtidigt och får betraktas som ett helt eget spel.
Det är lite bökigt att komma igång. Konami vill att man ska registrera både ett Konami-id och ett spel-id innan man har möjlighet att logga in och spela.
Väl inne får man skapa en karaktär. Valen för utseende är få men det finns en del detaljer av sin uniform att justera. Vill man ha fler än en karaktär kostar det pengar. Utöver utseendet får man välja några färdigheter som ger en specialförmågor eller gör att man hanterar vissa vapentyper bättre än andra. Dessa färdigheter går sedan bra att ändra när som helst.
Precis som i många andra moderna onlineskjutare har MGO ett ranking- och belöningssystem, som gör att spelare kan förbättra sina färdigheter och även skaffa sig utmärkelser.
Speltyperna som finns att välja mellan höjer knappast några ögonbryn. Deathmatch, team deathmatch och en variant av capture the flag finns i utbudet. Dessutom finns det ett läge där man ska attackera och försvara baser. Det sista och mer udda läget heter sneak och innebär att en ensam spelare i rollen som Snake, eventuellt ackompanjerad av roboten MKII, ska utmanövrera resten av deltagarna genom att stjäla deras dogtags.
Kontrollerna är i stort de samma som i huvudspelet, vilket fungerar utmärkt men gör MGO till ett relativt långsamt och strategiskt onlinespel. Det gäller att hela tiden hålla huvudet lågt, prickskytt verkar vara ett gångbart yrke för de som vill ha mycket kills. Det flyter på hyfsat men lider en del av långa väntetider för att starta och komma in i spel.
MGO är absolut en välkommen bonus bredvid MGS4. Det ger bara en större bredd till en redan lysande produkt. Hur populärt det blir och hur det utvecklas – det lär släppas mer innehåll framöver – återstår att se.
Det är lite bökigt att komma igång. Konami vill att man ska registrera både ett Konami-id och ett spel-id innan man har möjlighet att logga in och spela.
Väl inne får man skapa en karaktär. Valen för utseende är få men det finns en del detaljer av sin uniform att justera. Vill man ha fler än en karaktär kostar det pengar. Utöver utseendet får man välja några färdigheter som ger en specialförmågor eller gör att man hanterar vissa vapentyper bättre än andra. Dessa färdigheter går sedan bra att ändra när som helst.
Precis som i många andra moderna onlineskjutare har MGO ett ranking- och belöningssystem, som gör att spelare kan förbättra sina färdigheter och även skaffa sig utmärkelser.
Speltyperna som finns att välja mellan höjer knappast några ögonbryn. Deathmatch, team deathmatch och en variant av capture the flag finns i utbudet. Dessutom finns det ett läge där man ska attackera och försvara baser. Det sista och mer udda läget heter sneak och innebär att en ensam spelare i rollen som Snake, eventuellt ackompanjerad av roboten MKII, ska utmanövrera resten av deltagarna genom att stjäla deras dogtags.
Kontrollerna är i stort de samma som i huvudspelet, vilket fungerar utmärkt men gör MGO till ett relativt långsamt och strategiskt onlinespel. Det gäller att hela tiden hålla huvudet lågt, prickskytt verkar vara ett gångbart yrke för de som vill ha mycket kills. Det flyter på hyfsat men lider en del av långa väntetider för att starta och komma in i spel.
MGO är absolut en välkommen bonus bredvid MGS4. Det ger bara en större bredd till en redan lysande produkt. Hur populärt det blir och hur det utvecklas – det lär släppas mer innehåll framöver – återstår att se.
Prisjämförelser
