Töntigt och fult
För att få det avklarat; jag tycker designen i spelet är fruktansvärt ful. Ryu Hyabusas plastdräkt med någon form av benutväxt i pannan ser mer ut som en misslyckad superhjältespandex än en ninjadräkt. Fienderna är i bästa fall mänskliga ninjor som det inte är något fel på, men lite väl snabbt i spelet blir det demoner som mer ser ut som virtuella varianter på Happy Meal-leksaker. Vissa bossar ligger bra till i en fulast någonsin-topplista och filmsekvenserna är så usla att jag inte ens orkar hånskratta. Maken till töntiga repliker och oformlig handling har jag sällan sett. För att kunna njuta av det som trots allt är bra i spelet måste jag med andra ord sätta på mig de stora skygglapparna och låtsas att Itagaki försöker göra en parodi på sina egna spel (vilket naturligtvis inte stämmer).

Striderna är viktigast
Men ingen spelar NG-serien på grund av designen eller handlingen. Allt handlar om striderna och kontrollen. Precis som i tidigare delar är det här allt värde finns även i NG2. Ryu börjar spelet med ett svärd och kaststjärnor, men kommer ganska snart hitta både när- och avståndsvapen. Efter bara någon timme springer han runt med en stav, långa klor, dubbla svärd, pilbåge och kastknivar. Alla närstridsvapen kan uppgraderas i tre steg och det görs i affärer som dyker upp ett par gånger per kapitel. Valutan fås från döda fiender och skattkistor som är utspridda i banorna.
   Varje vapen har också en enorm mängd kombinationer av lätta och tunga attacker som kan skapa slagserier med tiotals hugg mot fienden. Då alla motståndare kräver en hel del stryk innan de ger upp så gäller det att behärska de effektiva kombinationerna, men viktigast av allt är att lära sig parera och undvika. Du ställs ständigt mot många fiender samtidigt och de står inte bara och glor som i de flesta andra spel i den här stilen. Börjar du med en lång kombo mot en fiende kan du räkna med att en annan kommer avbryta den med ett hugg som skadar dig. Tappar du tajmingen eller koncentrationen kommer Ryu snart flyga runt som en sönderhuggen vante på skärmen.

Fruktansvärt dålig speldesign
Tyvärr finns det problem även med svårighetsgraden. Jag har inga problem med att få kämpa för att klara av ett svårt parti, men när jag dör av ett eldklot som kommer mot mig utan att jag haft någon chans att veta att det var på väg eller varifrån det kommer så känns det bara haltande. Det är en hel del fiender som skickar iväg avståndsattacker som inte kan pareras och eftersom kameran är riktigt dålig så leder det till en hel del orättvisa skador. Att en kamera måste justeras i ett 3D-actionspel är ju ingen nyhet, men här är det värre än vanligt. Den kräver ständig barnvakt och även om man kan centrera den bakom Ryu eller panorera med högerspaken så missar man ständigt fiender som anfaller från "döda vinklar". Dessutom fungerar kameran extra dåligt i trånga utrymmen.
   Tre gånger under mina timmar hände det dessutom att jag fick en strid mitt emellan två inladdningar. Detta resulterade i att när jag trycktes bakåt av en attack så frös spelet för att ladda i ungefär tio sekunder. När jag sedan fick styra igen och anföll tillbaka och avancerade behövde spelet ladda i ytterligare tio sekunder. Så höll det på i några minuter vid varje tillfälle. Fruktansvärt dålig speldesign att inte tänka på något sådant.