Förutom de mest uppenbara sakerna, som att Iron Man är en serietidningshjälte, har jag inte en aning om vem han är. Filmen sopade jag åt sidan som en Fantastiska Fyran-kalkon, och detta spel brydde jag mig inte ett dugg om. Men så började positiva intryck ramla in från filmen, och efter att ha fastnat för demot som finns på Xbox Live och PSN blev järnjätten plötsligt väldigt intressant. Kan Iron Man bli en av extremt få som lyckas leverera både på bioduken och i spelsoffan?

Tre små fel
Det är lite komiskt att titelns samtliga problem blir uppenbara direkt på "lära sig kontrollen"-nivån. Järnmannen rör sig klumpigt på marken och han blir lite vimmelkantig av andra direktiv än att flyga rakt framåt. Att skjuta på saker går bra såvida man inte bryr sig om vad man vill träffa eller få någon som helst känsla när det sprängs. I luften fungerar det bättre och stundtals är de sekvenserna riktigt skoj, tills frustrationen över att inte kunna undvika fiendeskott ordentligt kommer krypande.
   Förutom kontrollen strular även grafiken. Vid en första anblick ser det yttre faktiskt riktigt bra ut, men tittar man närmare finner man brister i det mesta. Miljöerna är stendöda och byggnader oproportionerliga, föremål exploderar i något som liknar tidiga PS2-titlar, texturer hoppar ibland runt lite hur de vill och skärmuppdateringen dras ner till noll när det händer för mycket saker på skärmen samtidigt.
   Slutligen har vi det repetitiva upplägget. Varje bana går ut på att förstöra saker, ta dig till närmaste mörkgula ring och håll in R-triggern tills den exploderar. Repetera i ett par timmar, vinn. Eller bryt sönder skivan i frustration över alla buggar och missar.

Stressrelaterade problem
Under mina spelpass med Iron Man blir jag arg. Men inte enbart på grund av den bristande kontrollen och alla buggar, det värsta är att jag faktiskt emellanåt har kul medan jag spelar.
   Att springa och flyga runt på de relativt stora områdena samtidigt som man förvandlar det mesta till brinnande skrot är nöjsamt på ett hjärndött vis. De snygga miljöerna imponerar så länge man håller sig i luften, och speciellt ljussättningen har utvecklarna lyckats med. Även ljudfronten är godkänd, trots att effekterna blir tröttsamma i längden. Rösterna är bra och vissa skämt framkallar ett leende, som i och för sig byts mot svordomar när man hör det för tolfte gången.
   Iron Man: The Official Videogame of the Movie är inte bra, men ändå inte värdelöst. Trean i betyg är välförtjänt, fast jag skulle ändå kunna rekommendera titeln till folk som gillar Iron Man eller superhjältefilmspel – i alla fall när spelet hittat till realådan. Under alla brister och problem finns ett underhållande spel, men i vanlig ordning var det viktigare att få ut det i hyllorna samtidigt som filmens biopremiär än att laga allt trasigt.