Arga soldater, hjärndöda zombier, rabiata jättegorillor, livsfarliga robotar, ett dödligt virus och en muterad hjälteagent. Alltsammans fint paketerat i dystra och krigsskadade miljöer kantat med obehaglig musik. Upplägget för ett annars ganska linjärt actionspel skulle knappast kunna vara mer splittrat. Ändå smälter det hela samman till en intressant helhet.
Det är lite svårt att få ett grepp om Dark Sector. Historien känns från början smått bisarr och spelet är fyllt av märkliga element, vissa bra och vissa dåliga.

Muterad hjälte
Berättelsen tar sin början då agenten Hayden Tenno ger sig in i den fiktiva östeuropeiska staden Lasria för att utföra ett lönnmördaruppdrag. Målet är förrädaren Mezner som kommit över ett dödligt vapen – ett virus som kan komma att förstöra mänskligheten om det släpps lös. Jobbet är snabbt avklarat och Hayden gör sig klar för avfärd. Men på vägen ut ur staden blir han överfallen av någon märklig till synes utomjordlig varelse. Trots att han undkommer med livet i behåll inser han snart att något är fel. Det virus han varit utsänd att stoppa visar sig redan ha spridit sig i staden och nu är Hayden själv smittad.
   Istället för att förvandlas till en hjärndöd zombie med ruttnande kropp och dålig andedräkt, liksom många av de tidigare innivånarna i staden, verkar viruset till Haydens fördel. Hans mutation leder till att en kaststjärna växer ut ur hans högra arm – ett vapen som blir honom till stor hjälp under resten av hans framfart. Den busiga pojkbandsfrisyren med lagom spretig snedlugg får han behålla, mutationen till trots. Hans mål blir nu att sätta stopp för virusets spridning och att överleva. För helt plötsligt verkar stadens alla invånare, döda som levande, vara ute efter att ta död på honom.

Vilken AI?
Dark Sector är ett klassiskt actionspel med få nya inslag. Det handlar rätt och slätt om att ha ihjäl sina fiender och avancera framåt i staden. Historien är varken speciellt framträdande eller minnesvärd och de få instoppade filmsekvenserna gör varken från eller till. Att Haydens fiender i spelet dessutom dras med en läskigt dålig AI gör inte saken bättre. I många situationer reagerar inte motståndaren förrän kulan sitter mitt i pannan. Detta trots att flera skott susat förbi fiendernas huvuden på grund av att spelaren, i det här fallet jag, varit dålig på att träffa.

En stympad motståndare
Ett friskt inslag i Dark Sector är dock Haydens kaststjärna som vid flera tillfällen visar sig vara ett mycket effektivt vapen, även om jag föredrar att använda skjutvapen när de finns att tillgå. Kaststjärnan som kallas Glaive används som en boomerang och gör emellanåt ordentlig skada på motståndarna. Med sina knivskarpa kanter hugger den av kroppsdelar på löpande band och genom att tillsätta eld eller elektricitet blir den extra farlig och kraftfull. Glaiven används också för att öppna dörrar och låsta lådor och för att plocka upp vapen som ligger på marken. Det sistnämnda är mycket behändigt när fienderna hopar sig framför och kulorna är slut i den pistol Hayden alltid bär med sig. Att det dessutom går att styra Glaiven i slow motion följd av kameran gör det hela än mer intressant. Då ges nämligen möjlighet att se avhuggna huvuden på nära håll och för den som gillar blodiga avslut är det en ren fröjd att få in ett vältajmat kast.

Det känns bekant
Trots att det ganska tidigt i spelet blir uppenbart att Dark Sector dras med en del identitetsstörningar, att det finns brister i motståndarnas AI, att historien är oinspirerande och att det det uppvisar starka influenser från andra spel på marknaden, bland annat Gears of War, är det något som håller mig kvar.
   Kanske är det för att Haydens kaststjärna är ett roligt och udda inslag. Kanske är det för att det är snyggt, nervkittlande och spetsat med problemlösning. Jag kan inte sätta fingret på det. Men jag känner att mer än så här behöver man egentligen inte kräva av ett actionspel. Det behöver inte alltid vara extravaganta filmscener, en extraordinär historia eller ett innovativt upplägg. I grund och botten handlar det ändå om att meja ner fiender och ta sig framåt i spelet utan att dö allt för många gånger på vägen. Och där fungerar det trots allt helt okej. Det är roligt.
   Dark Sector är definitivt inte nyskapande, och spelets multiplayerläge tillför inte särskilt mycket innovation eller speltimmar. I multiplayer erbjuds spelaren två spelversioner – Infection där en person spelar Hayden och där resten spelar motståndare samt Epidemic som är baserat på samarbete där två personer spelar var sin Hayden och tillsammans kämpar mot fienderna. Men de tio intensiva timmar av dödande och problemlösande som singeldelen bjuder på känns faktiskt fullt tillräcklig.
   För den som letar efter lagom avancerad och relativt blodig action och en möjlighet att träna kastarmen är Dark Sector definitivt värt att prova.