Det är något visst med spel där man kan banka skiten ur sin motståndare. Allra helst om det är en kompis som sitter bakom den andra kontrollen. Spelet i sig behöver inte ens vara speciellt bra eller innovativt. Att få in en perfekt smocka vid ett perfekt tillfälle är äkta spelglädje.
   Innan jag ens hunnit öppna förpackningen till Clash of Ninja Revolution första gången hittar jag min sambo och hans bror hemma i vår soffa vilt viftandes med wiikontrollerna. När jag frågar om det är bra får jag svaret: ”mjeh”. Ändå fortsätter de spela. ”Det är kul att slåss mot varandra”.

Skona mig
Jag har aldrig i mitt liv ägt en Gamecube. Jag har heller aldrig läst eller sett anime- och mangaserien Naruto som ligger till grund för spelserien. För mig är karaktärerna och historien helt okänd när jag för första gången kör igång Wii-versionen av Naruto: Clash of Ninja Revolution. Däremot har jag, sedan jag vid unga år hyrde Candy Candy-filmerna, varit fascinerad av den japanska kulturen och manga. Därför känns spelet direkt tilltalande.
   Dock dröjer det inte länge innan det skär i hjärtat. Det hjälper inte att rösterna i spelet är hämtade från animen som många håller kär. För mig som inte sett serien är berättarröster endast irriterande. Jag vill helst stänga av ljudet och en del av mig önskar att karaktärerna kunde fått prata japanska med textning på engelska eller svenska. Det hade gett spelet en skön känsla.

Hit and ... hit
Clash of Ninja handlar om fight, fight, fight hela vägen igenom. Det är klassiskt, grundläggande och lättsamt. Den som inte har någon tidigare anknytning till berättelsen om Naruto finner förmodligen historien väldigt basal och tråkig. Dessutom är den för spelet ganska meningslös. Historien som tar sin början med att Naruto tar examen har ingen egentligen mening och dess innehåll har ingen funktion mer än ren underhållning för den som tidigare har en anknytning till Naruto. Personligen finner jag enspelarläget väldigt enerverande och meningslöst.
   Historien är verkligen torr och dialogerna väldigt långdragna. Uppdragen som erbjuds är också ganska trista och inte speciellt inbjudande. Tyvärr är en genomspelning av uppdragen det enda sättet för att låsa upp de karaktärer som från början är låsta. För den som vill njuta av spelets alla delar får därför vackert traggla sig igenom det hela.

Alla mot alla
Att Clash of Ninja Revolution kommer till sin fulla rätt i multiplayerläget råder det ingen tvekan om. Det går visserligen att spela själv mot datorn och förutom uppdragsläget finns också en del minispel att roa sig med som alla utnyttjar Wii-kontrollen. Men jag njuter som mest när jag får spela mot eller med en kompis.
   Liksom tidigare versioner i spelserien går det att spela med upp till fyra spelare samtidigt och det är lika kul att spela med en polare mot datorn som att utmana varandra. Att spela ensam mot datorn fungerar också men det blir snabbt enformigt och liksom fightingspel i allmänhet är det just kampen vänner emellan som gör hela spelet. När jag själv lyckas besegra min sambo sju gånger på raken med olika karaktärer är lyckan total liksom hans frustration. Jag känner mig oövervinnelig.

Inget nytt under solen
Det är synd att säga att Clash of Ninja trots sitt tillägg "Revolution" är ett revolutionerande spel. Det är inte på något sätt dåligt genomfört men det tillför heller inget nytt. Det handlar om att banka på sin motståndare och vinna – rätt och slätt. Celshadegrafiken känns helt rätt och effekterna under fighterna är snygga. Kontrollerna erbjuder också stor variation och det finns mängder och åter mängder med kombinationer att tillgå. Så många att det är omöjligt att hålla koll på dem. Och sanningen är att det utan vidare går att trycka på alla kontrollens knappar utan strategi och fortfarande vinna mot datorn – även på de mer avancerade svårighetsgraderna.
   En av fördelarna och egenheterna med Clash of Ninja Revolution är just kontrollerna. Det finns nämligen en uppsjö olika sätt att spela på – allt för att ge spelaren en chans att välja det som passar bäst. Wii-kontroll med Nunchuck fungerar lika bra som den klassiska kontrollen och Nintendo Gamecube-kontrollen. Väljer man att spela med Wii-kontrollen, vilket jag faktiskt för sakens skull vill rekommendera, går det lika bra att slåss med händerna stilla och endast använda kontrollernas knappar som att vilt vifta med kontrollerna i luften. Personligen tycker jag viftandet är roligast men det är samtidigt skönt att kunna fortsätta spela även när träningsvärken och mjölksyran slår till.

Kontrollens plus och minus
Tyvärr dras Clash och Ninja också med en hel del brister. Den mest uppenbara i mina ögon är avsaknaden av tydlig genomgång av Wii-kontrollens möjligheter och funktioner. Under uppdragen i enmansläget får man en del tips på hur olika kombinationer ska genomföras, men det står inte vilka knappar det gäller. Kommandon som wb+wb+wb blir helt ologiska och som spelare får helt enkelt försöka skaka på kontrollerna och trycka på knapparna tills man kommer på den rätta kombinationen. En del ledtrådar bjuder manualen på men i det stora hela är det självinlärning som gäller. Jag är heller inget fan av att behöva sitta och läsa kommandon på papper när jag ska spela. Det ska inte behövas. Just kontrollproblemet drar ner betyget och det är synd eftersom spelet faktiskt erbjuder en stor variation av attacker som många spelare egentligen aldrig kommer att använda i brist på intresse att själv luska ut kontrollerna.
   En annan brist är, som tidigare nämnts, att upplåsbara karaktärer endast kan låsas upp via uppdragsläget samt att det är ganska lätt att slå datorn utan några djupare förkunskaper eller färdigheter. Kvar blir multplayerdelen som däremot är riktigt underhållande. Speciellt som alla karaktärer har sina egna specialattacker, styrkor och svagheter. Som upplagt för personliga favoriter med andra ord.

Okej ändå
Clash of Ninja Revolution är ett helt okej spel. Det fyller sitt syfte och erbjuder den vanliga spelaren bra underhållning. I alla fall multiplayerdelen. Ett onlineläge hade kanske kunnat göra spelet än mer attraktivt men risken är att det nu efter några spelomgångar hamnar i hyllan och glöms bort när nya spel i genren släpps på marknaden. För den som gillar Naruto-serien har spelet förmodligen ett helt annat värde och det är kul att utvecklarna vågar släppa det till wii – även om de tack vare möjligheten att använda klassiska konsoler brett ut ett starkt skyddsnät under sig.