Bomberman har, sedan det utvecklades 1983, kommit i flera olika versioner till olika konsoler. När det nu släpps till Wii ligger fokus mer på minispel än på det klassiska bombläget som präglat spelserien. 50 minispel i en rad olika varianter presenterade i ett långt och utdraget enmansläge är vad som väntar.

Mästare över alla
Det hela börjar med ett väldigt, väldigt långt intro där man får information om ett nytt nöjesfält. Små blockformade gullebombermän beger sig till nöjesfältet för att ta reda på mer.
   Till en början är allt väldigt förvirrat. Nöjesfältet är uppdelat i fem zoner får man veta. Nu ska alla tävla om att bli den bästa bombermannen och ta titeln bomberman-mästare. Detta genom att vinna så mycket poäng som möjligt i nöjesfältets olika attraktioner, det vill säga de olika minispelen.
   Men så plötsligt ändras förutsättningarna när en av bombermännen kidnappar nöjesfältets direktör och utseer sig själv till mästare. Det är nu hans regler som gäller och bombermännens uppdrag blir nu istället att ta sig igenom de olika zonerna och nå tillräckligt hög rang för att till slut kunna utmana mästaren och störta hans skräckvälde.

Kul med minispel
Grundidén med enmansläget är det egentligen inget fel på. För att kunna utmana mästaren måste man spela igenom flera olika minispel och samla poäng. Ju bättre placering i varje minispel desto bättre poäng. För att kunna avancera från zon till zon måste man placera sig bland de bästa i varje spelomgång. Får man en dålig placering tvingas man stanna man kvar i samma zon eller i värsta fall flyttas ner en zon. Med andra ord gäller det att hålla en bra placering spelet igenom.
   För att kunna genomföra de olika minispelen blir man inför varje spelomgång tilldelad ett visst antal token som fungerar som biljetter och varje minispel kräver olika antal token för att spela. Under spelets gång får ens bomberman också tillgång till olika kläder. Genom att kombinera kläderna på olika sätt ökar bombermannens coolhetsfaktor. Når man en hög coolhetsfaktor kan man få några extra tokens och därmed större chans att skaffa mer poäng.

De pratar mig till döds
Mitt första intryck av spelet är helt okej. Men det dröjer inte länge innan de oändliga och barnsliga konversationerna bombermännen emellan driver mig till vansinne. Att man också mellan varje spelomgång måste lyssna till mästarens hyllningar till sig själv och genomgång av reglerna gör det hela till en lång plåga. Det är riktigt synd. För när det kommer till kritan är flera av minispelen riktigt roliga. Tyvärr är endast ett fåtal av dessa spelbara från början och för att få tillgång till dem måste man alltså spela sig igenom det otroligt långdragna enmansläget. Hade det gått att trycka förbi konversationerna hade det kanske varit uthärdligt. Men icke.
   Minispelen i sig är av skiftande kvalitet och svårighetsgrad och totalt kan fyra spelare spela samtidigt. Kontrollerna används på väldigt varierande sätt och det handlar om allt från att peka mot skärmen och skjuta eldklot till att vicka på kontrollen i sidled för att styra bombermannen i en rutchbana eller bara trycka på en enda knapp för att hoppa hopprep. Tyvärr brister kontrollen ibland i precision vilket skapar enorm frustration.

För otillgängligt
Att så få minispel är upplåsta från början och att enmansläget är i princip outhärdligt i sin utformning gör tyvärr att Bomberman faller platt. Det bästa med spelet är det klassiska läget där motståndarna genom strategiskt utplacerade bomber på en hinderförsedd bana försöker döda varandra. Det är fortfarande hysteriskt roligt.
   Hade minispelen varit mer lättillgängliga hade kombinationen mellan det gamla och nya fungerat bra. Nu känns det inte värt pengarna eller besväret.