Det är med lyckliga minnen av Guybrush Threepwoods spröda stämma som jag installerar Jack Keane på min dator. ”Peka och klicka”-konceptet har fungerat förut och det borde fungera igen. Stämningen infinner sig också blixtsnabbt. Minnena av ”harr harrande” pirater och talande dödskallar flyter fram och jag myser, även om den här berättelsen utspelar sig i en miljö som mer kan beskrivas som en korsning mellan Indiana Jones och Pirates of the Carribean.
   Tillsammans med Jack Keane, en föräldralös kapten på en förfallen gammal skuta, får vi uppleva ett äventyr på en avlägsen indisk ö som döljer oväntade hemligheter.

Har du hört den förut?
För den som en gång spelat Monkey Island-serien, eller Ankh och dess uppföljare för den delen, kommer spelet Jack Keane att kännas läskigt bekant.
   Den 3D-tecknade miljön med sina färgsprakande kulisser skulle kunna vara hämtad direkt ur ett av piraten Guybrush äventyr. Deck 13, som även utvecklat just Ankh-spelen, verkar definitivt ha haft Lucas Arts populära Monkey Island-serie i tankarna. Upplägget och utförandet är i princip exakt detsamma.

Klick, klick, klick
Spelet präglas av en tilltalande enkelhet, både vad gäller spelutförande, kontroller och interface. Längst uppe i vänstra hörnet av skärmen samlas alla prylar, som kan plockas upp under spelets gång, och bara väntar på att bli använda. Peka på ett objekt, klicka och peka på ett annat. Kombinera objekten och klicka igen. Klicka på någon och prata. Följ dialogen och ta dig vidare. Någon som känner igen sig? När väl historien dragit igång är det helt enkelt bara att peka och klicka sig igenom resten av spelet. Klicka och peka. Igen och igen och igen.

Bra variation
Den här typen av spel känns otroligt lättillgänglig och tilltalande. Fokus ligger på humor och problemlösning och några mer avancerade kontroller än de som erbjuds behövs inte.
   Det är också väldigt lätt att komma in i spelstilen. Efter bara några minuter känns allt logiskt och historien flyter på, förutsatt att inte problemlösningarna sätter stopp förstås. För det händer. Mer än en gång.
   Här har Deck 13 ändå lyckats skapa en bra variation där lätt blandas med svårt, långt med kort. Ibland är det dialogerna som är nyckeln och ibland problemlösning som involverar objekt. Oftast båda. Områdena i spelet är också väl avgränsat vilket gör att man slipper onödigt springande och letande. Det är i stort sätt alltid uppenbart vart man bör gå för att ta sig vidare.

Bra fast ändå inte
Att utvecklarna lyckats med grundkonceptet råder det ingen tvekan om. Det är inte där inte där Jack Keane brister. För brister gör det tyvärr på en hel del områden.
   Kameravinklarna är till exempel vid några tillfällen helt ologiska och det kan vara rent omöjligt att få in det objekt man vill klicka på i bild. Mer anmärkningsvärt är att dialogerna med andra karaktärer i spelet, som är till för att föra både handlingen och tankegångarna framåt, brister i utförande.
   Exempel: Jack Keane går fram till ett par vakter och kräver att bli insläppt på ett marknadsområde. Vakterna förklarar genom ändlösa dialoger och lite plumpa skämt varför Jack inte är värdig nog. Tvärstopp och återvändsgränd. Efter att Jack har snokat runt lite och löst en del problem kommer han tillbaka till vakterna och försöker igen varav han möts av exakt samma dialoger med exakt samma alternativ. Inga förändringar - fortfarande tvärstopp. Efter att ha löst ytterligare lite problem återkommer han en tredje gång och möts åter igen av samma dialoger. Efter att ha babblat sig igenom hälften av dialogerna ytterligare en gång dyker plötsligt nya alternativ upp och storyn går vidare.
   Det här problemet uppstår flera gånger under spelets gång och när det i vissa områden finns tio olika personer att prata med känns det fullkomligt frustrerande att behöva traggla sig igenom dialog efter dialog i förhoppning om att något svarsalternativ på vägen ska ha ändrats. Det gör att flytet i spelet försvinner och känslan av hopplöshet tar över.

Jag saknar detaljerna
Till min stora sorg har utvecklarna av Jack Keane inte riktigt lyckas leva upp till mina förhoppningar om ett spel som är lika bra som förebilden Monkey Island. Humorn finns där liksom de sköna och ibland roligt ologiska problemlösningarna kombinerat med det tilltalande enkla upplägget. Men själen saknas. Karaktärerna känns platta, dialogerna ofta krystade och skämten emellanåt plumpa. Skådespelarnas röster pendlar mellan riktigt bra och riktigt dåliga.
   Överlag känns spelet ojämnt. Ibland glimmar det till och blir riktigt riktigt bra. Ibland är frustrationen så stor att resetknappen på datorn känns som det enda rätta.
   De små detaljer som gör Guybrush Threepwood så minnesvärd som karaktär saknas helt när det kommer till Jack Keane. Det hjälper inte att det i Jack Keane finns ytterligare en spelbar karaktär och att möjligheten att klättra upp på platåer och hoppa över stup förändrar spelets dimensioner något. Det känns ändå som om något saknas. Att min recensionskod dessutom för med sig irriterande buggar och att spelet kraschar vid de mest olämpliga tillfällen gör inte saken bättre.
Kanske är det så att jag inte borde jämföra spelen sinsemellan, men det är svårt att låta bli när de är så extremt lika i utförande och upplägg. Så lika att det skulle kunna vara samma utvecklare.

Stora vinster med små medel
Jack Keane skulle ha kunnat vara ett riktigt bra spel om Deck 13 lagt mer krut på att ge det en själ. Karaktärerna hade mått bra av en extra portion personlighet, dialogerna skulle behöva en översikt och grafiken en makeover när det gäller rörelsemönster och ansiktsuttryck.
   Jag har dock aldrig varit så kluven över ett recensionsbetyg och under spelandets gång har jag pendlat mellan fyra och åtta. Detta ger kanske också en fingervisning om hur ojämnt spelet faktiskt är. Men i slutbetyget har jag valt att inte räkna in de buggar jag drabbats av eftersom jag inte tror att de som väljer att köpa spelet kommer drabbas av dem.
   Jack Keane är definitivt inte ett dåligt spel och trots sina brister är det riktigt kul emellanåt. För den som gillar genren är det definitivt värt att testa även om jag själv hoppas att det kommer en mer genomarbetad uppföljare snart.