Ont krut förgås inte så lätt. Som ni minns från inledningen i den första filmen i Ringentrilogin så fick mörkets furste Sauron fingrarna kapade (lite klantigt var det allt...) av Isildurs panikviftande svärd. Det låter ju inte så farligt men som ni också känner till så hade Sauron sådan otur att hans ring satt på ett av de fingrar som kapades. Attans, sa alla orcher och andra mörka fän samtidigt som Sauron tycktes upplösas efter denna dramatiska separation från sin kära ring.
   Frid och fröjd i Midgård då? Nja, så lätt var det som sagt inte. Saurons fall var förvisso ett tungt bakslag för mörkrets varelser men de var på intet sätt utslagna. Häxkungen, tillika Saurons närmaste man och Nazgûls ledare, flydde till Angmar norr om de Dimmiga bergen och väntade under århundraden på rätt tillfälle att återvända.

Den nya fraktionen
Det är i denna era som EA har lagt expansionen till Slaget om Midgård 2 (SoM2) från tidigare i år. Du tar befälet över Häxkungen och är strategen som ska hjälpa honom att erövra de norra delarna av Midgård – från Angmar och vidare söderut.
   Angmar är också den nya fraktion som kompletterar de sex tidigare som fanns i SoM2. Givetvis är det Häxkungen som är bossen av Angmar och till sin hjälp har han en handfull hjältar som trollet Rogash, ryttaren Morgomir, vålnaden Karsh och en hövding vid namn Hwaldar.
   I Angmar finns förstås en del nya enheter som monstruösa vargar (som mest ser rätt snälla ut), troll av olika slag, belägringsmaskiner, mörka utbygdsjägare, svarta númenorier, trollkarlar med mera. Det finns också ett knippe mer eller mindre trevliga krafter att tillämpa i olika situationer, bland annat laviner, isregn, fruset land och en enorm varulvsande som kan kallas till slagfältet. Med andra ord har man en hel del att ta till i sammandrabbningarna med fjolliga alver, pompösa riddare och ja... ni vet.

Inga större nyheter
Flera av dessa nya enheter och krafter är kul att använda men totalt skiljer sig inte den nya fraktionen särskilt mycket från de onda fraktionerna i moderspelet. Jag hade gärna sett några enheter med mer särskiljande drag som hade tillfört lite nytänk – utan att för den skull avvika för mycket från ringen-konceptet. Men den balansakten kanske inte är helt lätt att hantera.
   Bortsett från ambitionen med en ny fraktion är det mesta sig likt från SoM2 – gränssnitt, grafik, ljud och känslan över huvud taget. Nu är det inte något som jag konstaterar med gnäll i tonen eftersom främst ljudet och musiken fortfarande bjuder på riktigt bra Ringen-känsla.
   Grafiken behöver inte heller skämmas för sig även om motorn börjar se en aning åldersstigen ut. Av någon anledning segar det dessutom ihop sig rejält när det händer mycket på skärmen samtidigt. Och då är det ändå en tung dator vi har testat spelet på.
   Singelspelet består av en kampanj i det nya fälttåget med Angmar, enskilda bataljer där man kan välja vilken fraktion man vill mot en eller flera andra AI-styrda fraktioner samt ett antal turbaserade spel över Midgård som också kan spelas i muliplayer. Annars är det framför allt enskilda bataljer (skirmish) där upp till åtta spelare kan drabba samman med valfria fraktioner som gäller i multiplayer.

Klassiska uppdrag roligast
Kampanjen består av sju uppdrag som inte skiljer sig särskilt mycket till sin struktur från de flesta andra strategispel. Mycket handlar om att på traditionellt vis bygga en bas och en armé som sedan går till angrepp mot fiendelägren. Några uppdrag skiljer sig dock en smula och kan dessutom bli redigt svåra. I ett uppdrag ska man till exempel snabbt samla ihop skärvorna av en krossad palantir i kamp med fiender som också letar skärvor samtidigt som man också måste etablera och försvara en bas. Dessa lite anorlunda uppdrag kan vara utmanande i överkant och leda till viss frustration.
   Så utan att låta alltför konventionell vill jag hävda att det är de traditionella ”bygga och kriga”-uppdragen som är roligast. Att skicka fram en armé av troll som stampar över fienderna medan nästa våg av mörka utbygdsjägare öser ispilar över ryttare tillhör höjdpunkterna – allt medan dina belägringsmaskiner vräker iväg stenar eller isblock mot trupper och byggnader.
   Dessa belägringsmaskiner är förvisso extremt känsliga för fiendeeld men skyddar man dem med lite trupper så är de förödande effektiva. Har man tillräckligt många upställda kan man på ganska kort tid rasera murar och stridstorn. Den destruktiva sidan inom mig jublar när byggnaderna rasar samman, men samtidigt är det nästan för lätt att knäcka en fiendefästning med den här taktiken. Lite oschysst kanske, men å andra sidan får man själv lägga lite omsorg på försvaret av de egna murarna mot dylika attackar från fienden.

Saknar den mörka känslan
Ett annat problem med Häxkungen är att jag saknar den mörka känslan som ett sådant här RTS skulle och borde kunna leverera. Omslaget andas mörker och ondska men själva spelet lever inte alls upp till det utan är tämligen harmlöst på ett Disney-artat sätt. Med en åldersmärknig på 12 år kanske man inte hade kunnat vänta sig något annat än ett ganska snällt spel. Visst skickar man massor av alver och riddare till evig vila men utan den där riktigt svarta känslan som gör att det känns elakt och vidrigt. Så nästa gång vore det intressant med ett Ringen-RTS för vuxna.
   Man trots brister och synpunkter så har jag kul när jag spelar Häxkungens Tid. Det är bra känsla i spelet generellt och i striderna i synnerhet. Det är gediget och välgjort men lyckas inte involvera och engagera som de bästa titlarna i genren. För Ringen-fans (som har eller ska skaffa SOM2) är det en given sysselsättningen över jullovet. För RTS-älskaren i allmänhet finns det vassare alternativ.