Tillsammans med min engelska armé står jag och blickar ut över de europeiska slätterna som breder ut sig framför oss. Mongolerna marscherar mot oss från öst med stora dammoln bakom sig. De har bestämt sig för att erövra väst och med sin överlägsna styrka kommit en bra bit på vägen, men idag är dagen då jag och mina mannar kommer att sätta stopp för invasionen. Det är helt tyst, så när som på vindens svaga sus och det dova mullrandet av soldater som avancerar. Om någon timme kommer gräset att ha färgats rött av blod och marken vara den plats där många av våra bröder har tagit sina sista andetag.
   Snart meddelar mina bågskyttar och katapulter att fienden när som helst kommer att vara inom räckvidd. Infanteriet gör sig redo. Kavalleriet rider sakta ut mot flankerna. Jag betraktar det vackra landskapet en sista gång och tar ett djupt andetag innan jag ger ordern som utlöser det totala kriget. Anfall.

Led dina arméer till seger
I kampanjen spelar man ur två olika perspektiv. Det första är den turbaserade strategikartan, där man har en överblick över hela Europa och en bit av mellanöstern. Här sköter man alla sina städer och flyttar runt arméer, flottor, handelsmän, diplomater, präster, spioner och lönnmördare. Man kan spendera en mindre evighet med att pilla med sina städer, bilda allianser, förhandla till sig rättigheter till handel och belägra fästningar i hopp om att befolkningen ska ge upp, men för eller senare blir det dags att slåss.
   När man attackerar någon eller blir attackerad (de kan vara allierade, neutrala eller fiender) får man välja att utkämpa slaget på stridskartan eller låta en AI sköta det åt en. Det sistnämnda går naturligtvis fortast, då man bara behöver se resultaten av striden, men det är i stridsläget den stora behållningen med Total War-spelen ligger.
   Tar man saken i egna händer flyttas man ner på lokal nivå och får själv beordra omkring enheterna på slagfältet. Här gäller det att veta vad man håller på med om man vill vinna med så lite förluster som möjligt. En armé vars storlek är överlägsen den andra kan allt som oftast räkna med en seger, men en skicklig general (spelare) kan, precis som i verkligheten, vinna ett slag mot alla odds med rätt strategi.

Även solen har sina små fläckar
Som sagt är det mycket som är sig likt och det är på både gott och ont. Till exempel hade AI:n i Rome en konstig tendens att direkt lämna murarna för att i stället springa in och ställa sig i mitten av staden när man anföll, och samma grej händer mig i Medieval II. Helheten känns lite som Rome med riddarkläder och uppiffad grafik snarare än en "riktig" uppföljare. Men samtidigt kan jag förstå att det måste ha varit svårt att hitta något att förbättra, eftersom upplägget och spelmekaniken redan är så bra. Och flummig AI på sina ställen vägs ju upp av saker som att man kan delta i historiska strider som slaget om Hastings med en riktigt bra scriptad AI.