Ett problem med spel sett ur förstapersonsvy där huvudpersonen är stum är att det riskerar bli väldigt opersonligt och distanserat. Det krävs både fantasi och stor empatisk förmåga för att starka scener ska kännas. Det är Dishonoreds största brist tillsammans med en stundtals något knepig kontroll. Det kan närmast beskrivas som ett Bioshock med en lönnmördare i huvudrollen och där smygande därför blir väldigt viktigt. Huvudpersonen är dessutom begåvad med övernaturliga krafter som kan uppgraderas och bör användas flitigt. Världen är intressant, bandesignen genomtänkt och valfriheten kittlande.

Inga nyckelord satta ännu, gå till betygssidan för att skriva egna