Kort recension av ett barnäventyr.
Det tar fem minuter att förstå att Tintin är ett spel som är gjort för barn. Att jämföra det med Uncharted 3 bara för att det är ett äventyrsspel är knappast rättvist. Det är riktat mot en annan målgrupp. Därmed inte sagt att brister får passera obemärkt. För små brister finns det gott om i Tintin.
Simpelt med viss finess
Upplägget är typiskt för ett barnspel - några olika spelmoment blandas och upprepas för att ibland avbrytas av filmsekvenser. I det här fallet består en stor del av spelandet av att springa runt i sidoscrollande banor och smälla till skurkar, hoppa över plattformar och klättra upp för stegar. Det är simpelt, men funktionellt och med viss finess. På sina håll i banorna finns till exempel saker att kasta. Antingen på tryckplattor för att till exempel starta en hiss eller på fiender antingen direkt eller indirekt på ljuskronor så att dessa rasar på fiender.
Milou och Kinect
Det finns också sekvenser där du får styra hunden Milou. Anting när du måste spåra upp en person eller i smala grottor där jycken måste skälla bort råttor och hoppa.
Ibland blir det små problem att lösa och vid andra tillfällen måste du springa med Tintin längs smala gångar för att till exempel undkomma en bil.
Det finns också banor med samarbete för två spelare på samma konsol. Ett pliktskyldigt Kinect-stöd har också lagts in för att det ska se bra ut på förpackningen.

Så här ser plattformsdelen av spelet ut.
För barn
Upplägget är alldeles för simpelt för att konkurrera med plattformsspel som till exempel Rayman Origins och det finns problem både med kameran och kontrollen. Det är också alldeles för enkelt för någorunda vana spelare. Men för yngre barn (ungefär 4-9 år) är det här ett äventyrsspel som kan rekommenderas. Det finns svensk text (som ibland är slarvigt översatt) och upplägget är lätt att förstå. Dessutom kan det när detta skrivs hittas ordentligt prissänkt.
Vi fick spelet av Ubisoft.