Det charmiga och rytmbaserade strategispelet var inte lätt att ta sig in i tidigare. Nu är det värre.
Det är en stark trend i spelvärlden idag att spelen blir tydligare och tydligare, mindre komplexa och lättare att förstå sig på och bemästra. Det har uppenbarligen Pyramid helt ignorerat eller helt missat. Patapon-serien har aldrig varit riktigt snäll mot nytillkomna. Den tredje delen är värre. Det här är bara för dig med tålamod och envishet.

Dela ut feber
Du är en allsmäktig gud som måste hjälpa dina enögda patapons att överleva, försvara sig mot anfallande fiender och besegra bossar. Du gör det genom att trumma order åt dem. Fyrkant-fyrkant-fyrkant-cirkel rör dem framåt, cirkel-cirkel-fyrkant-cirkel anfaller och trekant-trekant-fyrkant-cirkel försvarar. Dessa tre order och minst lika många till måste du trumma i rätt takt. Om du lyckats lyssnar du på dina patapons svar och trummar därefter en ny order till dem. Så här håller du på hela banorna som kan vara allt från några minuter till en halvtimme. En hel del knapptryckningar med andra ord.
Lyckas du med några order i rad i takt så får dina patapons "fever" och gör mer skada och blir mer högljudda. Misslyckas du med en slagserie någon gång har du en chans att reparerar det, annars är det bara att börja om från början med kombinationen igen. Vissa specialkrafter kan man bara göra när patapons har "fever" och att missa dem på målsnöret i en stressad situation är väldigt retligt.
Spela om för att förbättra
Till skillnad från föregångaren består din armé i trean bara av din hjälte, tre enheter och en flaggbärare. Om flaggbäraren dör är banan förlorad. Eftersom den inte kan försvara sig och knappt går att kommendera så är det extremt retligt när en lyckoträff från fienden gör att banan måste spelas om.
Varje enhet kan numera uppgraderas till många olika klasser. De börjar beväpnade med spjut, pilbåge respektive svärd och sköld, men kan sedan avancera längs ett yrkesträd och bli allt från kavalleri till enbart sköldbärande "tank". Varje ny förgrening levlas separat så samma enhet kan vara level 10 som ett yrke, men level 2 som ett annat. Det går att spela igenom Patapon 3 med en och samma inriktning, men spelets variation och taktik visar sig bäst om du levlar ett par olika yrken.
Långsamt levlande
Varje yrke har dessutom några olika färdigheter som kan utvecklas om du spelar tillräckligt. Dessutom har alla enheter vapen och rustningar som i sin tur kan uppgraderas med hjälp av pengar och råvaror som hittas på banorna. Det är ett väldigt djupt system, som tyvärr är lite för långsamt. Det tar alldeles för lång tid att förbättra sina patapons och även om jag biter ihop och fortsätter för att själva spelandet är så pass kul så hade jag verkligen önskat mig ett snällare system.

Striderna kan ibland bli väldigt hektiska och då gäller det att aldrig tappa trumrytmen i fyrtakt.
Krävande
Ett stort problem med Patapon 3 är just att det är väldigt tidskrävande och det på fel sätt. Det kräver att du "grindar" (spelar om samma banor för att levla upp) en hel del. Av de 26 timmar jag spenderat med Patapon 3 hittills har jag säkert grindat i nästan 20 timmar.
Dessutom är spelet svårt. Jag har dött mängder av gånger och då har jag ändå spelat igenom ettan och tvåan och har inga problem att hålla takten. Det krävs helt enkelt att du grindar väldigt mycket för att du ens ska ha en chans och om du får problem med takten på de utmanande banorna är du körd. Det hade verkligen inte skadat med ett val av svårighetsgrad.
Lägg upp en taktik
Striderna är ibland mot arméer av andra patapons och ibland mot större bossar. Det finns taktiker mot alla motståndare om man bara anstränger sig för att upptäcka dem. En enhet med sköld kan försvara dig mot fiendens närstridsattacker medan din bågskytt och spjutkastare anfaller på avstånd. Bossarna, som både är många och krävande, följer också vissa mönster som du måste lära dig för att ha en chans. Ett generellt tips är att inte vara rädd för att spela defensivt. Det kan löna sig.
Senare i spelet blir det också en fråga om vilka enheter du ska ta med ut på slagfältet. Ska du till exempel satsa på närstrid eller avstånd? Snabbhet eller styrka? Lägg till alla olika vapen och annan utrustning som du kan förse dina patapons med så har du en hel del att planera och tänka på. Det är ett krav att du gillar sådant planerande för att du ska uppskatta spelet.
Komplicerat och online
Det mesta i Patapon 3 är onödigt komplicerat. Mycket hade kunnat förklaras mycket lättare och "manualen" i form av korta "tips" är alldeles för bristfällig. Här gäller det att testa sig fram själv för att lista ut hur allt fungerar.
Flerspelarläget låter upp till fyra spelare hjälpas åt att slåss i banor som man låser upp undan för undan. Klarar ni dem får ni belöningar att använda i kampanjen. Det är beorendeframkallande att spela med andra för att levla upp din hjälte. Du kan även bjuda in andra spelare till din värld för att besegra stora bossar.

Det finns väldigt mycket uppgraderingar och finjusteringar att ägna sig åt i Patapon 3. Jag har svårt att tänka mig att någon klarar det på mindre än 25-30 timmar.
Verkligen inte för alla
Det finns en hel del negativt att säga om upplägget i Patapon. Det hade kunnat vara betydligt mer användarvänligt i allt från menyer till hur mycket tid man måste lägga på att förbättra sina arméer. Det är också väldigt oförlåtande i sitt upplägg och en bana som spelats i 20 minuter kan plötsligt gå förlorad av en ren slump.
Ingenting kan dock ta ifrån Patapon dess omedelbara charm, helt unika spelupplevelse och den kraftiga dragningskraft jag känner till det. Patapon 2 var smartare i sitt upplägg och inte lika ojämnt i svårighetsgraden. Därför fick det ett högre betyg. Patapon 3 är enbart för de redan frälsta och det är ett helt obegripligt beslut av Pyramid Games. Jag är övertygad om att många skulle uppskatta Patapon-serien om den bara gjordes lite mer lättillgänglig. Själv är jag uppe i ungefär 30 timmar nu och ser varken slutet på spelet eller mitt intresse inom räckhåll.
Vi fick spelet av Nordisk Film.