3D i två dimensioner
Efter en rad 3D-floppar börjar Sega äntligen förstå att deras blåa hjälte gör bäst ifrån sig när han springer från vänster till höger. Sonic Colours utspelar sig nämligen mestadels i en platt spelvärld, och de 3D-områden som finns är hårt begränsade.
   Trots begränsningarna känns Sonic mer rörlig än på länge. Grundkontrollerna bjuder inte på några överraskningar, men de skapar ett härligt flyt som gör banornas ilsnabba passager till ett stort nöje att springa igenom.
   Överlag är bandesignen i Sonic Colours riktigt bra. Det finns gott om variation, mängder med olika vägar att ta och en hel del hemligheter att upptäcka. Vid ett flertal tillfällen har jag faktiskt blivit både överraskad och imponerad över banornas smarta utformning.

Smart grafik
Rent grafiskt imponerar denna Sonic-titel en hel del. Spelet utspelar sig för det mesta i två dimensioner som målas upp med polygoner, något som passar Wii alldeles utmärkt. Banorna är snabba, snygga och smidiga – vilket såklart är ett extra stort plus i en Sonic-titel. Det enda jag har att klaga på är att kameran zoomar ut lite väl långt ibland, vilket gör det småsvårt att se vissa hinder – även om det inte är något större problem.
   Även de gånger kameran hamnar bakom Sonic och spelvärlden byter skepnad till 3D utför det grafiska sitt jobb utan problem. Det märks dock att Sega har fokuserat på de plattformar som hittas vid Sonics fötter, och miljöerna runtom består mestadels av en ödslig rymd med lite ensamma stjärnor och planeter. Vilket i och för sig inte är så konstigt då rymdvarelser har en stor roll i spelandet.

Äntligen!
Efter trettiosju sorger och lika många bedrövelser har det äntligen släppts ett riktigt bra Sonic-spel till en stationär konsol. Sonic Colours är snabbt, snyggt och smidigt – men inte perfekt. Det är framförallt den lite bråkiga kontrollen som irriterar en del. Om vissa partier hade varit lite mer förlåtande eller bättre utformade skulle betyget ha landat på en åtta.
   Trots kontrollproblemen är Sonic Colours det bästa Sonic-spelet sedan Mega Drive-tiden, kanske även ett av de bästa sidscrollande plattformsspelen den här generationen – även om konkurrensen inte direkt är mördande. Gillar ni genren och har en Wii är detta ett bra köp i väntan på Donkey Kong och Kirby. För Sonic-fans är denna färgglada springtur ett måste.