Att L.A. Noire är ett spel baserat på en filmteknik är egentligen lika tydligt som logiskt. Brendan McNamara utvecklade en motion capture-teknik med 32 kameror som skapar en ojämförlig realism hos spelets skådespelare. Det är den tekniken, och en fantastisk spelvärld, som gör L.A. Noire till något som måste upplevas av alla som är intresserade av spel som medium.

Läs minspel
En ännu större bedrift än musiken är spelets absolut största bidrag till spelbranschen: ansiktsanimationerna. Med hjälp av tekniken Motionscan som spelar in skådespelarnas ansikten med 32 kameror får vi en realism som tidigare aldrig setts till i den här branschen. Inte ens i Heavy Rain. Lägg till över 400 röstskådespelare och det faktum att huvudpersonen, spelad av Aaron Staton, spenderade över 80 timmar framför kamerorna.
   Det är den här tekniken som utgör L.A. Noires kanske viktigaste del eftersom det i de otaliga förhören gäller att läsa minspel och kroppsspråk. Tack vare Motionscan blir det en fungerande uppgift, men hade det gjorts i vilket annat spel som helst hade det bara blivit pinsamt.

Det smarta anteckningsblocket
Ledtrådar hittas dels vid brottsplatsundersökningar där du måste genomsöka varenda vrå i närheten av offret/offren för att hitta saker av intresse. Allt som har betydelse för fallet nedtecknas automatiskt i en anteckningsbok. En väldigt smart funktion som gör att du ständigt kan läsa igenom vad du hittills fått reda på i ett fall.
   Du kan också få ledtrådar när du pratar med vittnen eller andra personer som har koppling till fallet. Det är dock alltid väldigt få personer som du kan prata med. Oftast bara 2-3 personer per fall.

Fyra avgränsade actionmoment
Förutom förhör och brottsplatsundersökningar, som upptar en klar majoritet av spelet, så finns det också en del actionsekvenser. De är uppdelade i fyra olika kategorier som alla är väl avgränsade och aldrig blandas fritt. Antingen uppstår det ett slagsmål, en jakt till fots, en biljakt eller en eldstrid. Här syns sprickorna i fasaden som tydligast. Det är egentligen ingen av de här delarna som är speciellt bra. Kontrollen är osmidig och det är väldigt styrt vad som kan hända. Bilkörningen är kanske det som fungerar bäst, men å andra sidan blir det fjantigt uppenbart när bilen som jagas plötsligt börjar köra långsamt för att din partner ska kunna skjuta sönder däcken.
   Det säger en hel del att spelet har lagt in ett alternativ som gör att du helt kan hoppa över actionsekvenserna.

En ytlig nivå
Jag tycker också att L.A. Noire slarvar bort en möjlighet att göra mig engagerad i Coles eller hans kollegors liv. Allt hålls på en väldigt ytlig nivå och när eftertexten rullar har jag fortfarande väldigt ytliga relationer med alla karaktärer.
   Mitt största klagomål är dock att L.A. Noire är väldigt linjärt. Du gör de uppdrag du blir tilldelad. Du väljer de alternativ som du har att tillgå och dina konversationer sker alltid utifrån en lista med färdiga frågor. För det mesta fungerar det, men jag känner ofta att jag inte får ställa relevanta frågor som borde ge mig en tydligare uppfattning om till exempel en persons motiv.

Ingen mästerlig helhet
I slutändan är det dock en annan detalj som gör att jag "bara" ger det en åtta. Jag tycker helt enkelt inte det är speciellt roligt att spela. Jag är mätt efter tio brottsfall och sedan känns det som att jag befinner mig i ett ekorrhjul innan upplösningen dyker upp många timmar senare. För mig hade det gjort sig betydligt bättre i ett tio timmar kortare spel med mer fokuserad handling.
   L.A. Noire är värd många priser i slutet av året för delar av sin produktion, men helheten är inte mästerlig i min bok.