Ett sidoscrollande Mario för upp till fyra spelare måste väl vara hysteriskt kul?
Det är lite paradoxalt att den nya funktionen som kan låta spelet spela förbi ett avsnitt har fått så mycket uppmärksamhet och setts som ett led i trenden att spel blir enklare och enklare. New Super Mario Bros. Wii (NSMBWii) är nämligen väldigt svårt. Redan i den andra världen kommer det ibland kännas tufft, och sedan fortsätter det att utmana både reflexer och fingerfärdighet.
Offra åtta liv
Om du förlorar åtta liv på samma nivå kan en datorkontrollerad filur springa igenom banan åt dig, medan du bara behöver titta på. Efter att den är klar kan du välja om du ska börja om från början själv eller fortsätta på nästa bana. Eftersom det kräver att du förlorar så många liv är det inte en funktion du kommer ha råd att använda så ofta. Dessutom bör du på åtta försök åtminstone vara väldigt nära att klara även de krångligaste banorna.
Kontrollen har brister
Som i alla andra Mario-spel är kontrollen så gott som fläckfri. Åtminstone så länge du bara använder de vanliga funktionerna. Då håller du wii-kontrollen vågrätt och trycker på 2 för att hoppa och 1 för att skjuta saker eller spurta. Ungefär som på NES-tiden med andra ord.
Problemen uppstår när man försöker använda de rörelsekänsliga kontrollerna. Att vifta för att göra snurrattacken till exempel, eller att hålla ned 1 och vifta för att plocka upp saker (hur logiskt är det?). Det är absolut inte hopplöst och man lär sig det efter ett tag, men ett Mario-spel får bara inte ha en kontroll som ibland inte uppfattar vad du gör. Tyvärr finns det inget stöd för klassisk kontroll heller. Återigen är det kontrollen som är ett Wii-spels största brist.
Två nya dräkter
Det är inte speciellt många nyheter jämte New Super Mario Bros till DS. Den största är naturligtvis att man kan spela fyra samtidigt, men förutom det är två dräkter de största förändringarna. Den ena klär ut spelarna till pingviner och gör dem bättre på att gå på is, låter dem kasta snöbollar som fryser fiender och förbättrar kontrollen under vatten. Den andra är en helikopterdräkt som låter dem sväva korta stunder.
I övrigt är det de vanliga förstärkningarna i form av exempelvis eldblommor, stjärnor och svampar. Dessutom återkommer dinosauren Yoshi på några banor.

På den här bilden är det lugnt och stilla jämfört med hur det brukar se ut när fyra spelar samtidigt.
Samla för att uppleva
Alla banorna är nya från DS-versionen. Som vanligt håller de riktigt hög klass med utmanande fiender, många hemligheter att upptäcka och saker att samla på. Osynliga rum och block, pengar och stjärnor som låser upp filmer som visar andra hemligheter eller låser upp nya banor. Ni som vill uppleva precis hela NSMBWii måste gå in för att samla på allt ni ser. Det finns bland annat områden som inte kan kommas åt förrän man klarat hela spelet.
Ju fler kockar...
Det är riktigt kul att spela själv, men den stora spelglädjen hittas när en till tre vänner greppar kontrollerna. En får vara Mario, en Luigi och de andra två olikfärgade Toad. Det är för övrigt riktigt snålt att man inte får välja mellan fler karaktärer.
Med tre andra spelare på skärmen räcker det inte med att bara se upp för alla fiender, projektiler och hopp som måste klaras - nu har du dessutom tre andra filurer som springer runt och gör allt både rörigare och svårare. För även om det går att hjälpa varandra, bland annat genom att dunka upp någon extra högt i luften, eller bära någon över ett svårt parti, så är det långt större risk att ni stjälper varandra. Det vanligaste är att två personer stöter ihop när de hoppar vilket ofta resulterar i missade hopp för minst en av er.
Dödsfall fryser skärmen
Det är också extremt rörigt och kaotiskt på skärmen med fyra spelare. Det gäller verkligen att hålla koll på vem du styr, var du är och vad de andra gör - samtidigt som du undviker alla andra faror på banorna. På de första banorna är det bara kul med utmaningen, men snart blir det väldigt krångligt och smått hopplöst för de av er som är lite ovana vid att spela ett sidoscrollande Mario-spel. Även vi som klarat en majoritet av dem får det rejält tufft när det händer så mycket på skärmen.
Den största missen är att Nintendo lagt in en frysning av allt som händer på skärmen när någon dör. Om de andra tre precis ska ta ett hopp vid det tillfället, sabbas tajmingen totalt. Under våra timmar med fyra spelare samtidigt var det detta som vi svor mest över. Obegripligt korkat.

Boss-banorna är ofta lite extra utmanande och kräver ibland att du står still och funderar på hur du ens ska klara nästa segment.
Spela inte seriöst
Trots missarna i kontrollen och kaoset så är det galet kul att spela med vänner. Du ska vara rejält tjurig för att inte skratta och skrika av upphetsning i det härliga kaos som bryter ut på skärmen.
Flerspelarläget ska inte tas på för stort allvar. Att spela det seriöst och försöka klara hela spelet med fyra personer samtidigt är en rejäl utmaning. För min del kommer det framför allt tas fram för kortare partysessioner.
Lite snålt
Tyvärr känns dock NSMBWii ganska snålt på innehåll, i alla fall för att nå upp till de högsta betygen. De få karaktärerna man har att välja mellan har jag nämnt, men det hade behövts betydligt fler spellägen för flera spelare, massor av statistik för de olika spelarna efter en avklarad bana, flera olika spelinställningar och annat som hade fått produkten att kännas fylligare. Nu finns det som krävs för att göra det till ett väldigt bra spel, men jag saknar lite fler finesser.
De två spellägen Free Mode och Coin Battle är inte tillräckligt. Båda går ut på att spela om befintliga banor tillsammans. Det förstnämnda är verkligen bara samma bana, medan Coin Battle låter er göra upp om vem som kan ta flest mynt. Småkul, men för lite.
Ett måste för Wii-ägare
Nog med klagomål. NSMBWii är ett väldigt roligt spel både för en och flera spelare. Det är charmigt, har väldesignade banor, roliga fiender, gott om hemligheter och saker att samla på och är utmanande. Att spela med tre vänner är hysteriskt roligt så länge ni inte blir ovänner när ni orsakar varandras död stup i ett. Har ni en Wii är det här ett måste så länge ni inte hatar genren.