Så skändar man ett mästerverk.
För mig var Spike Jonzes filmatisering av Maurice Sendaks barnbok från 1963 inget mindre än fantastisk. Den ungefär 200 ord långa boken med tillhörande bilder var en favorit under min uppväxt och att göra det till en långfilm kändes som ett svårt projekt. Resultatet bevisar i mina ögon vilket geni Spike Jonze är.
Bara logiskt för barn
Jonze lyckades hitta essensen av den okonventionella och skönt omoderna berättelsen och fylla på med detaljer och sidospår som alla passar in i bokens stämning. Här finns inte de vanliga moraliska följderna av handlingar. Logiken och handlingen är ett barns och inte tillrättalagda efter aktuella marknadsundersökningar. Replikerna är irrationella och relationerna ovanligt komplexa. Det är en barnsaga för barn som har föräldrar som orkar sitta med och förklara eller för vuxna med barnasinnet kvar.
Helt utan känsla
Där filmen är okonventionell och engagerande är spelet dess raka motsats. Griptonite Games är tidigare mest kända för att producera licensspel på löpande band så det borde inte komma som någon överraskning att de gjort ett dussinspel av något av det mest gripande som gått upp på biograferna de senaste åren. Men jag kan inte låta bli att chockas över den totala avsaknad av känsla och det totala ointresse för att göra något vettigt av en sådan här historia.

Mycket av spelandet går ut på att spöa fiender med kungaspiran, hoppa mellan plattformar och samla på en massa saker. Ju mer du samlar på dig desto mer öppnas upp i hubbvärlden - Vildingarnas by.
För en annan målgrupp
Det är inte bara det att spelet är ett uselt och typiskt licensspel med kass kontroll och kameraproblem. Det är dessutom riktat mot en annan målgrupp än filmen. För där filmen är tänkvärd och kan behöva förklaringar för ett barn, är spelet enbart hjärndött samlande, klättrande och fäktande. Här finns ingenting av de komplexa vildingarna eller det verklighetstrogna barn som huvudpersonen Max är. Stämningen är som bortblåst och spelvärlden inte i närheten av vad filmen visade upp.
Förhoppningsvis dyr skändning
Där filmen är ett sällsynt exempel på konstnärliga ambitioner och frihet och en förståelse för ett originalmanus är spelet en löpande band-produktion som uppenbarligen skapats så fort och billigt som möjligt. Maurice Sendaks och Spike Jonzes mästerverk har skändats av Griptonite och Warner Bros. Jag hoppas det står dem båda dyrt.