Jag var ganska hård mot det två år gamla Phantom Hourglass till DS. Det var ett väldigt bra spel, men det hade också lite för många missar för att jag skulle vara nöjd. Nu är uppföljaren här och det mesta är sig likt. Ändå är jag mer nöjd den här gången. Bland annat för att man slipper upprepandet av samma banor i templet som föregångaren led av.

Lokförare på nya äventyr
Allt börjar med att Link ska bege sig till slottet för att få sitt lokförarcertifikat. Efter att han mottagit det av självaste prinsessan Zelda blir han indragen i ett stort äventyr i vilket han får användning för både sina kunskaper som lokförare och de nyfunna färdigheterna med svärd.
   En del karaktärer från förra spelet återfinns i spelvärlden trots att det gått hundra år sedan sist. Det är sällan det är speciellt långa textdialoger och de som finns är oftast kärnfulla och på sina håll lite småroliga på Nintendos mysiga vis.

Peka och dutta
Så gott som allt styrs med pekande, duttande och ritande med pennan på pekskärmen. Det fungerar efter en viss inlärningströskel bra. Har du spelat föregångaren är det inga problem.
   Man rör sig dit man pekar på skärmen. Ju längre ut i hörnen du håller desto snabbare rör sig Link. Dutta på ett monster på skärmen och Link hugger med svärdet mot det och träffar automatiskt om det är inom räckvidd. Dra streck på skärmen för en annan sorts hugg och rita en cirkel runt Link för en snurrattack. När den hejdlöst roliga bumerangen är i din ägo väljer du att ha den i handen antingen genom att klicka med pennan på den eller genom att hålla ned L eller R. Sedan kastar du den genom att rita på skärmen hur den ska färdas.
   Det går också att ta fram kartor över området man befinner sig i och rita på dem med pekpennan. Det gör det enkelt att föra anteckningar om var skatter finns eller komma ihåg vilken ordning man ska dra i spakar. Ett enkelt och smart system.

Inget för kollektivtrafiken
En av de första förmågorna Link får är att blåsa små virvelvindar på fienden och att spela melodier i en panflöjt. Båda dessa aktiviteter kräver att man blåser i mikrofonen. Förutom att man ser ut som ett pucko om man gör det när man åker kollektivt så är det inte speciellt roligt och dessutom väldigt klumpigt.

Pekande utan precision
För det mesta fungerar styrningen bra. Att slåss mot monster med svärdet är enkelt och intuitivt och efter lite övning har man någorlunda kontroll över finmotoriken som krävs. Men ett problem med den här styrningen är att man täcker delar av skärmen när man måste hålla pennan dit man springer. Därför kan man missa viktiga detaljer i omgivningen och man har inte heller samma precision i rörelserna. Det händer lite för ofta att Link får för sig att hugga eller göra en kullerbytta när jag bara vill gå eller springa i lugn och ro.
   En värre brist är att man inte kan röra sig och kasta bumerang, blåsa iväg en virvelvind eller något liknande samtidigt. Det förstör lite av flytet och för min del även lite av Zelda-känslan. Det ska vara smidigt och snabbt att styra Link. Han ska inte behöva stå still för att kasta sin bumerang.

Åka tåg, åka tåg, åka tåg
Förutom att kontrollen är lite onödigt besvärlig så åker man väldigt mycket tåg i Spirit Tracks. Man hade ju kunnat tro att Nintendo skulle lyssna på kritiken från både Wind Waker och Phantom Hourglass och förstå att det inte blir bättre om man åker tåg istället för båt. Här är därför en tydlig pekpinne till utvecklarna: Problemet var aldrig hur fordonet ser ut - utan att det är tråkigt att transporteras runt i världen med så lite interaktion med omgivningen.
   Något roligare blir det när tåget får en kanon och en liten finess är att man måste planera sin färd så att man inte kör in i fiendetåg. Det blir dock inte mer än lite variation till det övriga spelandet och fortfarande obegripligt att det finns med.

Pussel och bossar
Jag brukar inte gilla spel som bygger mycket på pussel. Oftast är de bara korkade eller så får de mig att känna mig korkad. Här är de dock av så pass hög kvalitet att jag uppskattar dem. Det är spakar, block som ska flyttas och olika föremål som ska användas på smarta sätt. Det är sällan så svårt att man fastnar, men kräver en del tankeverksamhet.
   Bossarna är roligare än i föregångaren. De visas upp på båda skärmarna för att gestalta hur mäktiga de är och även om de inte är så svåra när man spelat lite Zelda-spel tidigare så är de oftast finurliga och roliga att spöa.

Sett det förut
Grafiken är för det mesta riktigt fin. Ren 3D blandas med en vy uppifrån som ger härliga flashbacks till det första Zelda-spelet. Monsterdesignen är som vanligt lyckad och fantasirik även om vi sett mycket av det förr. Musiken håller hög klass med enkla, mysiga melodier som sakta fastnar i medvetandet. Självklart kryddat med några av de klassiska ljudeffekterna och melodisnuttarna från tidigare spel i serien.
   Tempomässigt hålls vi för det mesta med en avslappnad puls. Vi pratar med ortsbefolkningen efter ledtrådar och samlar pengar för att kunna köpa på oss något av spelets många föremål. Det är först i templen och grottorna som det blir lite högre tempo och då lite för sällan. Med tanke på hur pass bra striderna fungerar så skulle jag gärna se lite tuffare motstånd i ren fingerfärdighet. Nu består den lilla svårighetsgraden snarare i vissa pussel.

Spela mot andra Links
Det finns ett multiplayerläge som går ut på att samla kristaller i ett grottsystem. Det är lite småkul ett tag och det är väldigt positivt att det räcker med ett exemplar av spelet, men det är troligtvis inget ni kommer spela så länge.

Bättre än sist
Spirit Tracks är ett mycket bra äventyr, ett av de bättre spelen till DS till och med. Det har sina brister med kontrollen och lite för frekvent tågåkande, men förutom det är det briljant på väldigt många sätt. Proppfullt av små smarta idéer, gott om kul samlande, sidouppdrag och riktigt smarta och roliga problem som ska lösas. Det är bättre än sin föregångare och förtjänar en plats i spelhyllan om du är det minsta förtjust i Zelda-spelen.