Besatt av guldstjärnor
Någon handling går inte direkt att tala om för Scribblenauts. Man tar rollen som Maxwell, en ständigt glad filur med en genuin tuppkam och förmågan att kunna frammana objekt bara genom att skriva ner det som ett ord. Detta vill han göra för att kunna lösa pussel och då erhålla Starites (guldstjärnor).
   Istället för en startmeny kommer man vid uppstart till en nivå utan utmaningar där man kan testa att frammana objekt och interagera med dem. Det skiljer sig annars ingenting mot Utmaning eller Challenge Mode som spelets huvudläge kallas.

Tills fantasin sätter stopp
Till sitt förfogande har man alltså nästan vad som helst man kan komma och tänka på, inom ramarna att man inte tänker på varumärkesskyddade eller alltför olämpliga saker, till exempel droger. Scribblenauts stödjer för övrigt både svenska och engelska rakt igenom.
   Uppe till höger på tryckskärmen kommer man åt sitt block där man skriver in vad man vill skapa med pekpennan. Man kan be om en hund för att jaga upp en katt i ett träd, be om en brandman eller stege för att hämta ner den och därefter skapa en motorsåg eller en bäver för att kapa trädet och så vidare.
   En del irritationsmoment märker man dock av ganska snabbt. Spelet gör till exempel ingen skillnad på ”sten” och ”stor sten”. Istället får man komma ihåg att använda sitt förstoringsglas uppe till vänster på pekskärmen för att skanna av objekt som man sannolikt annars bara tänker på som stora eller små varianter av tidigare frammanade objekt.
   På vissa banor stöter man också på begränsningar. Exempel på sådana problem kan vara att rädda en prinsessa ur ett slott utan att skada den vaktande draken och häxan eller inte använda några fordon för att transportera last genom farlig terräng. Då ter sig inte ens ursprungliga idé om att frammana en bazooka, stridsvagn, samuraj eller Cthulhu särskilt lovande längre. Dessa utmaningar hör till de svåraste och tvingar en verkligen att tänka utanför ens vanliga verktygslåda.

En egen stil
Många kan kanske tycka att grafiken är lite simpel, men det handlar nog mest om smak. Det är färgglatt överallt och med en egen stil. Ljudmässigt finns inget att klaga på mer än att man kanske tröttnar på bakgrundsslingorna efter ett tag.
   Huvuddelen av spelet ger tillräckligt material för att det ska ta några dagars ganska intensivt spelande för att vara klar. Utöver det så går det att skapa egna banor och dela med sig av dessa till vänner över wifi förutsatt att polarna också har det igång på sina DS. Slutligen så kan man också använda upp överblivna ollars i en butik som man kommer åt via huvudmenyn men det är inget som ger mer livslängd åt spelet.