Dark Void skulle egentligen ha släppts i september 2009 men blev senarelagt för att inte krocka med lanseringen av Halo: ODST. Det är förvisso en komplimang för Dark Void men frågan är hur många marknadsandelar spelet egentligen hade stulit. Det får vi aldrig veta men vi vet nu hur pass bra Dark Void egentligen är.

What is the Void?
Året är 1938 och piloten Will har fått ett leveransuppdrag ovetande om att det är hans gamla flickvän Eva som står för uppdraget. När de tillsammans flyger över Bermudatriangeln kraschar planet helt oväntat i möte med ett UFO. Will och Eva klarar sig dock men blir istället attackerade av elaktsinnade robotar med slemmiga, svarta varelser innanför skalet. Storyn är otroligt intetsägande och blir inte bättre när Nikola Tesla plötsligt dyker upp i the Void, som egentligen är ett parallellt universum, och erbjuder Will ett litet jetpack att leka med i kampen mot the Watchers.

Mycket gammalt, lite nytt
När du som spelare accepterat att storyn i Dark Void aldrig kommer att bli bra är det dags att koncentrera sig på själva spelet. Till en början känner de flesta spelare igen sig. Till fots liknar Dark Void mest en dålig kombination av Gears of War och Uncharted. Längs en linjär och avskalade stig kan Will ta skydd bakom stenar och gamla ruiner i kampen mot elaka men knappast intelligenta robotar. Spelandet ser sin första glimt av innovation när Will fått lägga vantarna på sin första lilla jetpack. Spelet ger då möjligheten till att strida vertikalt när Will hoppar mellan plattformar. Kul inslag i början men då fienderna fortfarande är ointelligenta nog att sticka fram huvudet i skottelden tappar det snart sin charm.

Markstriderna inget lyft
Till sin hjälp i kampen mot det onda får du efterhand nya vapen som alla går att uppgradera i två steg. Uppgraderingen sker genom poäng du får för att oskadliggöra en fiende eller hitta det mer eller mindre gömt på banorna. Sen går det att byta vapen vid olika lådor som är utplacerade lite här och var. Vapenselektionen är inte speciellt rolig och jag höll mig till det första automatgeväret ganska länge. Hade spelet AI varit mer varierad och intelligent hade det säkerligen varit viktigare att välja rätt vapen, men Dark Void bjuder istället på trista och repetitiva markstrider.

Men flygstriderna höjer altituden
Det är först när Will av misstag hittar sin grymma jetpack som spelet börjar ta fart. Alla som sett filmen Rocketeer vet vad som då väntar. Flygdelen av spelet är betydligt mer välgjord än den på marken. Med relativt enkla kontroller gäller det nu att strida mot flygande fiender genom att antingen skjuta ner dem eller borda dem. När Will bordar ett fiendeskepp uppstår ett litet minispel som trots sin enkelhet tar en lite för lång stund att klara av. Här tappar spelet lite momentum. Men väl inne i skeppet tar striden vid igen.

Potentialen glimtar till…
Tyvärr håller inte glädjen av att flyga i luften allt för länge. Det tar lite för lång tid att styra runt och attackera sina fiender och det blir aldrig särskilt intensivt. Det är först längre in i spelet när man kombinerar markstrider med möjligheten att använda sin jetpack som potentialen i spelet visar sig. I stora öppna miljöer kan du då till exempel ta position högt över marken och sen i lugn och ro ta ut dina fiender. Här lurar en riktig hit som inte kommer till sin rätt för att spelet i övrigt inte räcker till. Vapen, fiender och AI är alldeles för bleka för att idén skall bli verklighet.

…men når inte ända fram.
Dark Void är inte ett speciellt stort spel. Utan varken multiplayer eller några andra utmaningar än att spela kampanjen känns det tunt. Tyvärr tar inledningen av kampanjen bort mycket av det roliga men spelet blir bättre. Dock aldrig så bra att det når upp till den potential som lurar i konceptet med att korsa ett tredjepersons actionspel med en flygsimulator.