Jag var en av väldigt många som såg förbi Namcos plattformssatsning Klonoa: Door To Phantomile till Playstation i mitten av 1998. Trots goda betyg och lovord var det ingen jättehit hos konsumenterna i varken USA eller Europa. Det dök upp ytterligare spel med den märkliga kattliknande kaninvarelsen i huvudrollen, bland annat en regelrätt uppföljare till Playstation 2. Dock inser nu även Namco att originalet var för bra för att lämnas bortglömd och har restaurerat spelet för nysläpp till Wii.

Det är som att stoppa en rejäl sked aspartam i munnen, som är cirka 180 gånger sötare än socker. Efter att ha sett den korta introduktionsfilmen är man helt mättad av all den söta gullighet spelet förmedlar. Många gånger står det upp till öronen, men skrapar man på ytan så finns det ett väldigt gemytligt äventyr som fortfarande känns fräscht och i synnerhet aktuellt.
   Klonoas grund är ett enkelt tvådimensionellt plattformsäventyr där spelplanen ses från sidan, men allt är uppbyggt i en 3D-värld. Spelaren springer efter en förbestämd rutt som följs även om den till exempel kröker sig runt hörn. Ibland får man möjlighet att välja vilken väg mot målet som ska tas vid de korsningar som dyker upp.
   På ett begränsat sätt går det dessutom att interagera med för- och bakgrunderna på banorna, till exempel kasta saker på objekt eller aktivera spakar som finns intill vägen.

Använd öronen
Kontrollen är lika enkel som det klassiska upplägget. Med endast två knappar att hålla reda på, attack och hopp, passar det utmärkt till ovana spelare. Ens enda offensiva rörelse är att fånga in en motståndare och sedan kasta iväg denne. Dessutom går det med en haffad fiende att dubbelhoppa, vilket är en viktig ingrediens i spelandet. För att dämpa fall eller ta sig en bit längre under ett hopp kan Klonoa för en kort stund flaxa med de enorma kaninöronen.
   Jag gillar verkligen att utvecklare till Wii lägger in möjligheten att välja kontrollmetod. Här räcker det med att använda wiimoten i en vågrätt position, en Gamecube- eller classic-kontroller. Betydligt mer bekvämt än att svinga wiimoten och nunchuken.

Inte ett ord på svenska
Paon, som har skött utvecklingen åt Namco Bandai, har i och med återutgivningen till Wii valt att slopa undertiteln Door to Phantomile, men det är fortfarande samma historia. I drömlandet Phantomile där Klonoa bor tillsammans med sin morfar och den svävande bollen Huepow upptäcker de att något märkligt börjar hända när tjejen Lephise blir bortrövad. Klonoa och Huepow tar naturligtvis upp jakten på kidnapparna och det är därifrån äventyret tar fart.
   Dialogerna som uppstår kan antingen höras på engelska av oinspirerade röstskådespelare eller på fantasispråket Phantomilian, där det sistnämnda är att föredra. Tyvärr finns ingen svenska i varken röst- eller textform, så de allra yngsta kan få svårt att hänga med i vändningarna.
   Mörka grottor, djupa skogar och trivsamma byar – allt är sockersött och jättegulligt. Till och med bossarna man stöter på i varannan bana är söta. Det blir lite mycket, men det går inte att förneka att Klonoa är en fröjd för ögat. Fina bakgrunder, välanimerade figurer och enkla, men väl lämpade, grafiska effekter.

Inte mycket till mervärde
Upplevelsen man är med om i Phantomile är oerhört mysig, men dessvärre är njutningen på tok för kort. Sex världar med två banor i varje plus en avslutande strid i den sista som avklaras under fyra timmar är ingen höjdare. Att hitta de inlåsta figurerna som finns utspridda på banorna och att ta mig igenom de nya spellägen som låses upp efter att äventyret är avklarat är inget som får mig att dröja kvar. Dock kan den extra svåra banan som låses upp om man räddar spelets alla fångar vara värd att rota fram.
   Trots att det är tio år sedan den ursprungliga releasen så känns utförandet fortfarande fräscht. Välgjorda banor med roliga plattformslösningar där kombinationen av 2D och 3D fungerar väl. Grafiken är välgjord i varenda aspekt och i högsta grad mysig och söt, även om gulligheten kan bli påfrestande.
   De yngre spelarna kommer att uppskatta Klonoa mycket. Jag uppskattar Klonoa, men om det bara varit dubbelt så långt och dubbelt så svårt hade det varit en given titel i sommar.