När Echochrome visades för första gången lyfte många på ögonbrynen. En siluettgubbe som vandrar runt i svartvita pusselmiljöer baserade på synvillor och betraktningsvinkelar såg både nyskapande och klurigt ut. Nu är spelet här, räcker idén till ett helt spel?

Huvudvärksframkallande lugn
Efter att ha spelat demot på både PS3 och PSP vandrade jag med lätthet genom introduktionspusslen som förklarar kontrollerna och hur man ska tänka.
   Spelet går ut på att en liten platåvandrande, självgående och vänstervinglande figur ska samla ihop skuggor. Till sin hjälp har han spelaren, som ska vrida och vända på banan tills karaktären kan nå alla skuggor. Antingen genom att "vrida bort" hål eller styra kameran så att det ser ut som två plattor sitter ihop. Dessutom måste spelaren även ha koll på de svarta och vita cirklar som finns på flera banor. De vita gör att den lilla gubben flyger upp i luften medan de svarta gör att man ramlar igenom biten man går på. Finns det inget att landa på under hålet dör man, så det gäller att ändra perspektivet så det ser ut som man landar på en annan del – eller vrida på kameran så det svarta hålet inte syns och helt enkelt inte existerar. Hjärnan gör ont en stund när man spelar för första gången, men tänker man efter är allt väldigt logiskt. Det enda jag kan klaga på är de vita plupparna som leder till små hopp, eftersom man sällan landar där man förväntade sig. Det största frågetecknet är dock varför de satt en tidsgräns på banorna. Många av pusslen är riktigt kluriga och att bli utsparkad för att tiden tagit slut när man börjat närma sig mål är bara elakt.

Snurra världen
Lika enkelt som upplägget är kontrollen. Den högra styrspaken används för att snurra kameran/betraktningsvinkeln och håller man in L1 rör sig kameran snabbare. Kryss och trekant används för att få huvudpersonen att gå snabbare respektive stanna upp. Slutligen har vi fyrkant som hjälper till med att skarva ihop block som sitter någon millimeter fel.
   Trots det simpla upplägget och kontrollen är Echochrome inget spel för hela familjen, då pusslandet ofta är riktigt svårt.

Bygga Lego i rymden
Spelets huvudmeny innehåller fyra alternativ, vars namn inte var särskilt förklarande. Jag valde det översta och landade på ett pussel som inte såg speciellt svårt ut, men tre huvudvärkar och ett avgnaget ben senare gav jag upp och begav mig återigen till menyn. Väl där luskade jag ut att det översta valet, freeform, ledde till ett pussel som slumpas fram. Även nya automatiskt nedladdade nivåer dyker upp här. Atilier är näst på tur och döljer 56 pussel i galleriet, samt en tom portfölj där egenskapade och nedladdade banor samlas.
   Låda nummer tre, canvas, döljer ett bygga egna banor-alternativ. Hur man gör för att bygga lär man sig på en sekund och det är toklätt att bläddra mellan de klossformer som finns. Däremot är det svårare än väntat att faktiskt få ihop en vettig bana, då man måste tänka på att den ska fungera ur alla vinklar. Vrider man exempelvis på en tillsynes välformad formation upptäcks ibland stora glipor, något som i och för sig kanske resulterar i ett bättre och oväntat klurigt pussel.

Hjärngympa på hög nivå
Echochrome är en riktigt smart och klurigt tankenöt som innehåller det mesta man vill ha av ett pusselspel. Jag är dock inte helt nöjd och tycker något saknas, spelet blev aldrig speciellt beroendeframkallade och skapade ingen ”bara ett pussel till”-känsla. Kanske är det dess enkla yttre och bristen på belöning mer än ett fånleende och ego-boost som stör? Därmed inte sagt att det är dåligt, långt ifrån. Echochrome är antagligen det smartaste pusselspelet jag testat och har nästintill oändlig livslängd tack vare nivåskapandet. Det är lite mer svårtillgängligt än mycket i genren, men alla med en pusselfantastådra ska absolut ta en titt på titeln.