Hit me baby one more time
Det börjar redan i startsekvensen. En sällan skådad grad av smaklöshet sköljer över mig. Inramningen påminner starkt om en misslyckad grindhousefilm, på samma sätt som exempelvis House of the Dead Overkill till Wii. Gryniga filmer där korkade repliker levereras utan läppsynk.
   Det mesta i Bayonetta är extremt överdrivet, allt från huvudkaraktärens ben till platserna där striderna utspelar sig. Vissa saker är inte ens värda en djup suck, men det mesta gör spelet både häftigare och roligare att spela. Utvecklarna har dock prioriterat häftiga vyer framför spelbarhet lite väl ofta. Det är inte kul att springa inne i kameran samtidigt som fiender attackerar utanför skärmen, eller att försöka undvika hinder när man inte ser dem.

Gå, slå, explodera
Vid sidan om striderna känns dessvärre spelet oerhört gammeldags och inrutat. Man går ett par steg tills en sekvens startar. Där ser man magiska väggar blockera ens väg framåt samtidigt som fiender börjar välla in. När fienderna är besegrade betygssätts spelaren och de magiska väggarna exploderar. Ibland tappar fienderna föremål, och när dessa plockas upp fryser skärmen till samtidigt som föremålet snurrar upp mot skärmen. Denna extrema vinkning åt framförallt Devil May Cry kanske är omtyckt hos vissa, men personligen blir jag enbart irriterad.

Vem är va?
Något som Bayonetta misslyckas med totalt är handlingen. Det finns en bra grund som kunde ha varit intressant. Men nej. Ologiskt babbel som inte ens blir särskilt förståeligt när spelet är avklarat. Vill ni bevara era hjärnceller är det bäst att ignorera handlingen.
   Dessutom finns det ett par scener som är så överdrivna att de inte ens är skämmiga, de är förnedrande. Ett tidigt exempel är inledningen där en stönande Bayonetta får sina kläder sönderpiskade över rumpa och bröst. En annan scen utspelar sig ett par timmar in. En boss som ser precis ut som en naken Bayonetta, men utan texturer och guldglimmande kropp, trycker skrevet mot kameran samtidigt som hon drar handen där och stönar. Den sista slutfilmen är dock värst. Det läskiga är att utvecklarna antagligen menar att den filmen ska vara en belöning.

Actionsgenrens nya drottning
Ja, Bayonetta är ett fantastiskt bra spel som är väl värt höga betyg. Det är dock inte felfritt och framförallt kameran skapar stundtals redigt med irritation. I början förstod jag inte alls de höga betygen, men ju mer jag spelade desto bättre blev det. Bossarna, miljöerna, fienderna, attackerna. Allt växer under spelets gång – trots att samtliga delar börjar på en relativt hög nivå.
   Betygsmässigt är dock nian närmare en åtta än tio. Stridsmomenten är smått fantastiska, men både handling och spelmekaniken vid sidan av striderna lämnar mycket att önska. Är det bara jag som tycker att lösningen med magiska väggar, som försvinner när alla fiender är besegrade, borde ha utrotats för länge sedan? Dessutom dras vissa delar med en fruktansvärt dålig bilduppdatering och screentearing (360-versionen, jag vågar inte ens tänka på hur de delarna är på PS3), vilket skapar en del onödiga dödsfall. Ett annat problem är att spelet enbart riktar sig till folk som tycker om genren och står ut med dess begränsningar.
   Bayonetta är den nya drottningen av actiongenren, men snart får hon riktigt tuff konkurrens.