Efter att ha spenderat stora delar av förra veckan med ett av de absolut roligaste Nintendo DS-spelen jag spelat på väldigt länge (noteras bör kanske att jag spelade igenom Castlevania: Order of Ecclesia i oktober förra året) – Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure – var det nu dags att ta tag i Puzzle Quest: Galactrix. Galactrix är uppföljaren till Puzzle Quest Challenge of the Warlords som släpptes till en rad plattformar under 2007 (först sena 2008 på Playstation 3 och Iphone). Nu precis som då – och exakt som i de finurliga plattformspusslen Henry Hatsworth bjuder oss på – handlar det om en i det närmaste våghalsigt gränsöverskridande genreblandning.

Pusselfår i ulvakläder
I Challenge of the Warlords-originalet var det den gamla pusseldängan Bejeweled som kläddes i lajvarutstyrsel och fick agera drivkraft till ett mer eller mindre klassiskt fantasy-rollspel. Galactrix drar med oss åt andra hållet på tidsaxeln. Fem-sex tusen år in i framtiden har fyra stycken jättetaskiga megakorporationer tagit över makten över mänskligheten. Och eftersom mänskligheten av naturen är en hop aggressiva kolonialherrar har man dessutom sett till att lägga i princip hela galaxen under sina välputsade soldatstövlar. Tyvärr – åtminstone om man ställer sig på den interplanetära imperialismens sida – finns det krafter i galaxen som inte riktigt gillar att bli bråkade med. Vad som börjar med en nästan utexaminerad pilotstudents upptäckt av en trasig Leapgate (en slags maskhålsteleportör för långa rymdresor) växer snart och blir en fullfjädrad rymdopera med ödesdigra konsekvenser.

Ett annorlunda pusselspel
Den största skillnaden gentemot ett klassiskt pusselspel är – förutom den okonventionella inramningen då – tempot. Huvuddelen av spelandet går ut på att strida mot andra rymdvarelser (allt från ödlehumanoida pirater till vänligt sinnade människoskepp), och när man går i strid med något utkämpar man en pusselmatch över ett hexagonalt spelbräde. I något som närmast kan beskrivas som en blandning av Hexic och schack flyttar sedan varje spelare en spelbricka – eller använder något av de många specialvapen som kan byggas, köpas eller på annat sätt beskaffas – i taget tills det att något av de stridande rymdskeppen förlorat både sköld och ytterhölje. Brickorna som ligger utspridda på spelplanen har olika färg och representerar alla olika saker som kan vara till nytta. Röda brickor laddar upp vissa specialvapen samtidigt som blåa brickor återuppladdar skadade sköldar och så vidare. Minorna, som ser ut som brickor med siffror i (ju högre siffra desto mäktigare sprängkraft), är spelplanens offensiva vapen. Flyttar man en bricka så den hamnar i rak linje med minst två brickor av samma färg försvinner de och de närliggande brickorna faller ner i hålrummet – och när man börjar behärska tekniken gäller det att bygga så långa kombinationskedjor av fallande brickor som möjligt.

Utöver standardspelsättet finns det också ett par variationer på den turordningsbaserade grunden. Standardsättet ursäktas alltså med att man battlar konkurrerande rymdfarare. De övriga går bland annat ut på att leta efter värdefulla mineraler eller att låsa upp frusna Leapgates med sina hackerfärdigheter. Här slipper man turordningen och får istället tävla enbart mot spelplanen (och sin egen dumhet). Märkligt nog föredrar jag snart det lite långsammare spelsättet, där varje förflyttning måste planeras och vägas i detalj, framför de lite snabbare solopusslen. Den största anledningen till detta bottnar i ett av spelets kanske mest frustrerande brister. Pausen mellan att man förflyttat sin bricka, kedjereaktionerna rasat färdigt och man kan börja flytta brickor är nämligen ett par tiondelar för lång. I det här sammanhanget är det en evighet av hårslitande frustration och osande svordomar.

Hexicschack i tyngdlöshet
Hela den Mass Effect/Metroid-doftande kringproduktionen är ju naturligtvis inget annat än ett sätt för Infinite Interactive att förlänga spelets livslängd. Och hade Puzzle Quest: Galactrix varit ett pusselspel av standardmått hade det kanske varit svårt att motivera spelaren att köra samtliga spelsätt på samma balanserade sätt som man gör nu. Man utforskar i maklig takt, söker efter mineraler att sälja på närmaste rymdstation (eller allra helst ska man sälja rätt mineral på rätt ställe – för att öka profiten), hackar lite Leapgates och fajtas mot ondingar. Och helt plötsligt har man sänkt en halv natt på något man tänkt sig skulle ta en halvtimme. Lägg därtill att man kan modifiera sitt skepp (eller köpa nya) och rekrytera nya medhjälpare (som alla förändrar ens chanser).

Ett förödande pusselspel
Galactrix är en riktigt bra uppföljare till ett spännande original, och ett spel som är förödande lätt att fastna i. Det är ett pusselspel som skulle ha hållit bra också utan inramningen (till skillnad från ovan nämnda Henry Hatsworth) – men som vinner många timmars speltid på att faktiskt ha gjort något lite annorlunda.