Eragon Prisjakt: Eragon312 kr Spel baserat på den bekostade filmen med samma namn. Vi får slåss med vapen och magier i en fantasyvärld där drakar spelar en viktig roll.
Snart går fantasyfilmen Eragon upp på svenska biografer. I samband med det släpps också spelet baserat på filmen. Utvecklaren Stormfront gjorde för några år sedan actionspäckade spel på Sagan om ringen-licens och det märks i Eragon. Det handlar om strider med svärd, magi och pilbåge på linjära banor mot stora klungor av fiender.
Upplägget gör Eragon till ett lättillgängligt och bitvis underhållande spel för en eller två spelare. Men känslan av att det främst är en löpandebandproduktion att marknadsföra en film med försvinner aldrig, och sammantaget är Eragon ett dussinspel.
Eragons magi är nyttig och det bästa sättet att besegra fienderna är inte alltid att gå in i närstrid.
Drakryttare mot ondskan
Spelaren tar rollen som Eragon, en klassisk fantasyhjälte – bondpojken som kastas in i ett episkt skede för att göra upp med närområdets hänsynslösa tyrann. Som barn hittar han ett drakägg och när det kläcks knyts det genast band mellan honom och den nyfödda drakungen. Eragon får följdaktligen magiska krafter och anlag att utvecklas till drakryttare.
Tillsammans med sin mentor ger han sig sedan i vuxen ålder ut för att stoppa ondskans makter.
Har man en villig kompis bredvid sig i soffan är det bara för denne att ta ansluta till äventyret genom att trycka på start-knappen på handkontroll två.
Enkelt men intressant
Striderna i Eragon går kort sagt ut på att hugga ner mängder av fiender. Idén är enklast möjliga, men det hela bjuder tack vare kombinationen av när- respektive avståndsstrid samt magi på en intressant mix av action och taktik.
Med svärdet utför Eragon olika attackkombinationer, vilket bland annat inkluderar kraftfulla hoppslag och effektfulla avslutningar. Bågen kommer till nytta mot långsamma eller avlägsna fiender, oftast tjänar man på att hålla sina motståndare på tryggt avstånd. Med sin magi kan Eragon kasta runt och stöta iväg fiender eller interagera med diverse objekt i miljön, så som tunnor med spjut och diverse anordningar som öppnar upp nya vägar framåt.
I övrigt är miljöerna inte särskilt interaktiva, och de begränsas ständigt av hinder och osynliga väggar. Korridorstrukturen är högst påtaglig.
Vissa objekt går att ha sönder, exempelvis vattentunnor och räcken på avsatser (för att kunna knuffa ner fiender), men spelet blir jobbigt begränsat när det inte ens går att hoppa upp och ställa sig på bord eller liknande. Alla kameravinklar är också fasta vilket knappast underlättar överskådligheten.
Vissa miljöer är riktigt mysiga.
Drakflygning
En välkommen variation är att vissa av banorna består av drakflygning. Spelet förvandlas då till en traditionell rälsskjutare med en drake som kan göra lite av varje: skjuta, slå med svansen och flygsprinta. Även om spelet öppnas upp både spelmässigt och visuellt i och med det gör sig de begränsade miljöerna påminda även här. Hela rälsskjutarprylen är dessutom i grunden misslyckad och knappast ett av spelvärldens intressantaste inslag.
Nordisk trivsel
Grafiskt ser Eragon bra ut på håll, men lite kantigare och slätstruket nära in på. Många av miljöerna ger ett mysigt intryck. Framför allt har spelet ett hemtrevligt nordiskt utseende, med granskogar, små mörkblå vattendrag och en överliggande karghet. Bäst blir det under drakuppdragen då vyerna vidgas. När Eragon susar fram på drakryggen mellan tallar och över skogstjärnar suger det faktiskt lite i magen.
Snävt och bekant
Eragon gör inte alls bort sig, men det är ett av de där spelen vi sett flera gånger tidigare och som aldrig bjuder på något utöver det förväntade. Och det korridortyngda, snäva innehållet blir lite för mycket i längden.
Avslutningsvis vill jag bara meddela att jag är förbryllad över spelets jamaicanska berättarröst. Kanske får den sin förklaring när man ser filmen.
Journalist med bas i Göteborg. Har arbetat som nyhetsreporter på bland annat DN och Göteborgs-Posten, just nu på Hallandsposten. Skribent på Level 7 sedan 2004. Gillar rollspel, shooters och indie.
Överlag fin, men inget extra. Drakflygningen sticker ut från det övriga litegrann.
Spelkänsla
Striderna är tillräckligt varierade och mångsidiga för att underhålla ett tag, och spelet för sig bra med godkända kontroller och bilduppdatering. Men i övrigt och i stort sprängs inga gränser, vilket gör Eragon till en gäspig upplevelse.
Varaktighet
En eller två genomspelningar räcker.
Slutsats
Ett licensspel som inte glänser. Kul för stunden och värt ett par kvällar tillsammans med en vän i soffan.