Så står jag där igen. En blåvit katt, som ser exakt ut som min gamla granne Bob, hälsar mig välkommen. Denna krabat heter dock Rover och inleder sitt oförståeliga babbel med att fråga om jag vill börja ett nytt liv, eller föra över det jag hade i DS-spelet Animal Crossing: Wild World. Tyvärr är mitt Wild World amerikanskt, så Rover ville inte godkänna den sparfilen. Ett nytt liv tar därför sin början.

En färd i nostalgins tecken
I vanlig ordning inleds Let’s Go to the City med en busstur där namn, kön och stadsnamn ska bestämmas. Namnet på karaktären och staden kan fortfarande bara innehålla åtta tecken, så mitt nya hem kommer återigen ligga i Rocklund istället för tänkta Rocklunda. Strax efter namnvalen slumpas en karta fram, en karta som är läskigt lik min by från Gamecube-spelet i samma serie.
   När bussen, som körs av den gamle sjökapten Kapp’n, stannar till blir jag ännu mer övertygad om att namnvalen har stor betydelse. I byn bor nämligen Bob. Katten Bob, som märkligt nog gått och blivit transvestit och vandrar runt i blommig klänning, ser precis likadan ut som den mer manligt klädda katten Bob från mitt Rocklund i Animal Crossing till GC. Slump, namnpåverkan eller återanvända karaktärer från äldre spel – vem vet? Ett oväntat och kul möte var det i alla fall, även om kattfan inte verkar komma ihåg mig.

Varning för hög mysfaktor
Förutom Bob består mina grannar inledningsvis av den drogpåverkade ankan Bill, rymdbocken Wendy, mördarvargen Lobo, översminkande ekorren Pecan, samt den glada men småläskiga katten Lolly. En brokig skara personer vars livsmål är att prata väldigt mycket och använda mig som bud. Ibland säger de riktigt roliga saker och de ger ofta en belöning när jag hjälp till, men de hade gärna fått ha mer personlighet och ett större syfte i sitt digitala liv.
   Samtidigt är det omöjligt att tycka illa om djuren då deras charmiga design, smålustiga prat och udda inredda hus ger en härlig myskänsla till spelet. Grafiken är läskigt lik det gamla GC-spelet, men med den lite jobbiga jordglobsvyn från DS-titeln. Både världen, befolkningen och alla prylar har behövlig nog putsats till och är nu skarpare än någonsin – vilket ger charmen ytterligare en knuff framåt.
   Tack vare charmen är det både mysigt och avslappnande att ränna runt i den färgglada världen. Efter att myset har lagt sig börjar dock repetitionsspöket att jaga dig. Spring dit, lämna den, spring till andra sidan, gör det, spring norr hämta den, spring söder, använd den. Animal Crossing var från början ett ganska enkelt Nintendo 64-spel, men trots det är det inte mycket som förbättrats. Visst har samtliga komponenter putsats upp lite smått och ett par smånyheter har tillkommit, men på det stora hela är förbättringarna patetiskt små.

Samla dig fördärvad
Att hitta en djupare mening i Animal Crossing är inte helt lätt, men jag antar att samlandet av föremål till museet är till för de som vill att spelande ska leda någonstans. Det är fortfarande kul att leta fisk, skelett, tavlor och småkryp – men kunde inte Nintendo byggt ut museet och låtit oss samla andra föremål? Eller gett spelaren något mer i belöning? Ge bort NES-spel som i GC-versionen, eller kanske bjuda på någon SNES- eller N64-titel? Jag saknar helt enkelt någon extra rolig belöning.
   Utöver museiföremålen är det frukter, snäckor och annat skräp som ska samlas. Allt detta kan sedan säljas till Nook. Pengarna man får här ska dels användas till att betala av lånet så man kan bygga ut huset och få ett ännu större lån, men självklart ska de även spenderas på nya prylar.

En stad fylld av tomhet
I byn finns det i vanlig ordning inte mycket mer än Nooks lilla butik att spendera pengar i. Däremot kan man även ta sig in till en liten stad, vilken får räknas som den största nyheten i Let’s Go to the City. Staden är full av liv dygnet runt, och varje litet hörn är proppat med butiker. Eller inte. Polis, restaurang, stå upp-klubb, skoputsare, spådam, auktionshus och frisör är det som erbjuds. Det är egentligen enbart de två sista som är nämnvärda. Förutom hårstyling sysslar frisören även med plastikkirurgi, och kan förvandla din karaktär till en Mii. Hysteriskt kul. I auktionshuset går det att fynda speciella möbler vid vissa tidpunkter. Totalt sett känns staden sorgligt underutvecklad.

Dessa förbenade koder
En annan stor funktion i Animal Crossing är onlinestödet och Wii Speak. Det sistnämnda är ett tillbehör som gör det möjligt att prata med de du spelar online med. I övrigt fungerar onlinedelen som i DS-versionen; vandra runt i andras byar helt enkelt. En kul funktion är att det går att lägga upp saker i auktionshuset som andra spelare kan bjuda på.
   Tyvärr förstörs spelets möjlighet till ett rikt onlineliv av Nintendos korkade koder. Det är i och för sig lätt att lägga till vänner via spelets meny, men vart ska man få tag på dessa koder? I min mening består en stor del av nöjet med onlinespel av allt nytt folk man träffar. Visst finns det många idioter, men det vägs ändå upp av de vettiga personer man stöter på. Hur kul hade exempelvis Home och World of Warcraft varit om man enbart kunde se och integrera med folk på sin vänlista? Animal Crossing har alla möjligheter att vara ett helt fantastiskt onlinespel, men allt förstörs av Nintendos rädsla för den där Internetflugan.

Lite bitterhet skadar aldrig
När jag ändå är igång med gnällandet kan jag fortsätta lite. Det som stör mig mest är den lilla fördröjningen som inträffar varje gång man går in ett hus eller ska ta fram kartan. Extra irriterande blir det varje gång man gör det av misstag. Laddtiden är absolut inte lång, men med tanke på hur simpelt det tekniska är borde den inte existera alls.
   Nästa svordom får den fula ån som envisas med att gå rakt genom byn. Vatten är bra, vatten med få broar är dåligt. Att ständigt behöva ta omvägar för att nå dit man vill blir snabbt frustrerande.
   Slutligen har vi spels tidsbaserade upplägg. Det är en grymt kul funktion, men gör att man missar en hel del innehåll om man inte har möjlighet att spela vid viktiga tidpunkter.

Favorit i repris
Då jag har lagt ner läskigt många timmar på GameCube-versionen av Animal Crossing kände jag mig genast hemma i Let’s Go to the City – lite väl hemma. Att springa runt i de mysiga miljöerna är fortfarande kul, men det kunde lika gärna ha varit det sju år äldre spelet jag kört. Charm är något jag nämnt en del i den här recensionen, och det är helt tack vare den som jag inte kan tycka illa om spelet trots bristen på nytänkande.
   Ni som aldrig spelat Animal Crossing förr men tycker upplägget låter kul kan lägga till både en och två poäng på betyget, medan ni som aldrig fastnat tidigare eller spelat er trötta kan ta bort fem pinnar. Själv tycker jag fortfarande allt spring mellan skumma karaktärer i mysiga miljöer underhåller, men repetitionsspöket börjar redan jaga mig.